Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Fiskaren hade bruden och modern i sin bat, och han seglade sa val, att han kom fore alla de andra. Nar han var hunnen sa langt, att han sag holmen i Strommen, dar han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte lata bli att le for sig sjalv. 'Vad ar det du ler at?' fragade hon. 'A, jag tanker pa den natten, da jag gomde salhamnen for dig,' svarade fiskaren, for nu kande han sig sa saker pa henne, att han inte langre trodde sig behova dolja nagot. – 'Vad ar de du sager?' sade bruden. 'Inte har val jag agt en salhamn.' Det forefoll, som skulle hon ha glomt alltihop. 'Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?' fragade han. – 'Jag vet inte vad du menar,' sade bruden. 'Jag tror att du matte ha dromt en besynnerlig drom i natt.'
'Om jag visar dig sin salhamn, sa tror du mig val?' sade fiskaren och vande med ens baten mot holmen. De stego i land, och han letade fram salhamnen under stenen, dar han hade gomt den.
Men inte forr sag bruden salhamnen, an hon ryckte den till sig och kastade den over sitt huvud. Den slot sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strommen.
Brudgummen sag henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte na henne. I sin fortvivlan, nar han sag, att han inte pa annat satt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han traffade sakert battre, an han hade amnat, for den stackars sjojungfrun uppgav ett klagande skrik och forsvann i djupet.
Fiskaren stod kvar pa stranden och vantade, att hon skulle visa sig pa nytt. Men da markte han, att vattnet omkring honom borjade anta en mild glans. Det kom en skonhet over det, som han aldrig hade sett forut. Det glittrade och blankte i skart och vitt, sasom fargen leker pa snackornas insida.
Nar det glittrande vattnet slog mot stranderna, tyckte fiskaren, att ocksa dessa forandrades. De borjade blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer over dem, sa att de fingo en ljuvhet, som de inte forr hade agt.
Och han forstod hur allt detta kom sig. For med sjojungfrurna forhaller det sig sa, att den, som ser dem, maste finna dem skonare an alla andra, och nar nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stranderna, overgick hennes skonhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sago dem, maste alska dem och dragas till dem med langtan."
Nar den statliga gamla herrn hade hunnit sa langt i sin berattelse, vande han sig mot Klement, och sag pa honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting for att inte valla nagot avbrott i berattelsen.
"Nu skall du lagga marke till, Klement," fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skalmaktig glimt i ogonen, "att allt ifran denna tiden borjade manniskor flytta till holmarna. Forst var det bara fiskare och bondfolk, som slogo sig ner dar, men ocksa andra lockades dit, och sa en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strommen. De borjade genast tala om de dar holmarna, och de faste sig vid att de lago sa, att varje fartyg, som ville fardas inat Malaren, maste forbi dem. Och jarlen menade, att har borde man satta ett las for farleden, som man kunde oppna och stanga efter behag: slappa in handelsfartygen och stanga ute rovarflottorna.
Och det blev allvar av detta," sade den gamla herrn och reste sig och borjade pa nytt rita i sanden med sin kapp. "Pa den storsta av oarna, har, ser du, forde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Karnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar pa det har sattet. Har mot norr och mot soder gjorde de portar i muren och satte starka torn over dem. De byggde broar over till de andra holmarna och forsago ocksa dessa med hoga torn. Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de en en krans av palar med bommar, som kunde oppnas och stangas, sa att inget fartyg kunde segla forbi utan tillatelse.
Saledes ser du, Klement, att de fyra holmarna, som sa lange hade legat obemarkta, snart nog hade blivit starkt befasta. Men det var inte nog med detta. De har stranderna och sunden, de dra manniskor till sig, och snart kom folk fran alla hall och ville bosatta sig pa holmarna. Da borjade de for sin rakning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan. Har lag den, alldeles bredvid borgen, och har, innanfor murarna, lago de sma stugor, som nybyggarna reste at sig. Det var inte mycket med dem, men mer behovdes inte pa den tiden for att det skulle bli raknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter sa an i denna stund.
Det kom en dag, Klement, da jarlen, som hade satt arbetet i gang, maste lagga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fordenskull inte utan byggmastare. Har kommo munkar till landet, som kallades Grabroder, och Stockholm drog dem till sig, sa att de begarde lov att fa bygga ett kloster dar. Da fingo de av kungen en liten holme, en av de mindre, den har, som vetter at Malaren. Pa den byggde de, och darfor blev den sedan kallad Gramunkeholmen. Men det kom andra munkar, som namndes Svartbroder. De bado ocksa om ratt att fa bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest pa Stadsholmen, ett stycke fran sodra porten. Pa den har, den storre av holmarna norr om staden, inrattades ett Helgeandshus eller sjukhus, pa den andra byggde idoga man en kvarn, och vid skaren intill fiskade munkarna. Som du vet, finns dar nu bara en holme, for kanalen mellan de tva har grott igen, men den heter annu i dag Helgeandsholmen.
Nu, Klement, voro de sma lovholmarna redan tackta av hus, men folk strommade standigt till, for de har stranderna och vattnet aro, som du vet, sadana, att de draga manniskor till sig. Har kommo fromma kvinnor av Sankta Klara orden och bado om byggnadsgrund. For dem blev det ingen annan rad, an att de maste sla sig ner pa norra stranden, pa Norrmalm, som den kallades. Sakert voro de inte mycket nojda med detta, for fram over Norrmalm strok en hog as, och pa den hade staden sin galgbacke, sa att detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde anda sin kyrka och sina langa klosterhus pa stranden nedanfor asen. Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterfoljare. Har langt bort i norr, oppe pa sjalva asen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades at Sankt Goran, och har nedanfor asen restes en kyrka at Sankt Jakob.
Och aven pa Sodermalm, dar berget reste sig tvarbrant fran stranden, borjade man bygga. Dar uppforde man en kyrka at Sankta Maria.
Men du ma inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm. Det var ocksa manga andra. Framfor allt var det en mangd tyska kopman och hantverkare. De voro skickligare an de svenska och blevo val mottagna. De bosatte sig i staden innanfor murarna, revo ner de sma omkliga husen, som stodo dar forut, och byggde hoga, praktiga av sten. Men det var ont om utrymme darinne. De maste lagga husen tatt tillsammans, med gavlarna vanda at de smala gatorna.
Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra manniskor."
Har visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framat gangen emot dem. Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev staende pa avstand. Den statliga gamla herrn gick nu och satte sig pa banken bredvid spelmannen.
"Nu skall du gora mig en tjanst, Klement," sade han. "Jag har inte tillfalle att spraka mer med dig, men jag skall lata sanda dig en bok om Stockholm, och den skall du lasa igenom fran borjan till slut. Nu har jag, sa att saga, lagt grunden till Stockholm at dig, Klement. Studera nu vidare sjalv, och ta reda pa hur staden har levat och forandrat sig! Las om hur den lilla tranga, muromgivna staden pa holmarna har brett ut sig till detta stora hav av hus, som vi se under oss! Las om hur pa det stora morka tornen Karnans plats har blivit uppfort det skona, ljusa slottet har nedanfor oss och hur Gramunkarnas kyrka har blivit till den svenska kungarnas gravplats! Las om hur holme efter holme har blivit fylld med byggnadsverk! Las om hur kryddgardarna pa Soder och Norr ha blivit till skona parker eller bebyggda kvarter! Las om hur asarna ha sankts och sunden fyllts! Las om hur kungarnas stangda djurgard har blivit till folkets karaste tillflyktsort! Du skall gora dig hemmastadd har, Klement. Den har staden tillhor inte bara stockholmarna. Den tillhor dig och hela Sverige.
