Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Till sist overvann Akka sin motvilja och slog ner pa bokanten, men hon sag sig pa samma gang oroligt omkring at alla hall, for hon vantade i varje ogonblick, att de gamla ornarna skulle vanda om hem.

"Det var da val, att det antligen kommer nagon," ropade ornungen. "Skaffa genast hit mat at mig!"

"Na, na, ha inte sa brattom!" sade Akka. "Tala forst om for mig var far och mor haller till!"

"Ja, den som det visste bara! De for sin vag i gar morse och lamnade mig en fjallammel att leva av, medan de var borta. Du kan val begripa, att den ar slut for langesedan. Det ar skamligt av mor att lata mig svalta pa det har sattet."

Akka borjade nu tro, att de gamla ornarna verkligen hade blivit skjutna, och hon tankte pa att om hon late ornungen svalta ihjal, skulle hon kanske slippa hela rovarfoljet for all framtid. Men pa samma gang bar det henne mycket emot att inte bista en overgiven unge, for sa vitt det var henne mojligt.

"Vad sitter du och stirrar efter?" sade ornungen. "Horde du inte, att jag vill ha mat?"

Akka bredde ut vingarna och sankte sig till den lilla sjon nere pa dalbottnen. En stund efterat kom hon ater upp till ornboet med en laxoring i nabben.

Ornungen rakade i haftig vrede, nar hon lade ner fisken framfor honom. "Tror du, att jag kan ata sadant dar?" sade han, skot fisken at sidan och forsokte hugga till Akka med nabben. "Skaffa mig en ripa eller en lammel, hor du!" Nu strackte Akka fram huvudet och gav ornungen ett duktigt nyp i nackskinnet. "Jag ska saga dig," sade den gamla, "att om jag ska skaffa dig mat, far du vara nojd med vad jag kan ge dig. Din far och mor ar doda, sa att av dem kan du inte fa nagon hjalp, men vill du ligga har och svalta ihjal, medan du vantar pa ripor och lamlar, sa ska jag inte hindra dig."

Nar Akka hade sagt detta, for hon hastigt sin vag och visade sig inte i ornboet forran en god stund efterat. Ornungen hade atit upp fisken, och nar hon lade ner en till framfor honom, svaljde han den genast, fastan det nog syntes pa honom, att den forefoll honom mycket motbjudande.

Akka fick ett drygt arbete. De gamla ornarna visade sig aldrig mer, och hon maste ensam skaffa ornungen all den foda, som han behovde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glomde snart sina foraldrar, ornarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor. Akka a sin sida alskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon forsokte ge honom en god uppfostran och vanja honom av med hans vildsinthet och overmod.

Nar ett par veckor hade gatt, borjade Akka marka, att den tiden nalkades, da hon skulle byta fjadrar och bli ur stand att flyga. Pa ett helt manvarv skulle hon inte kunna bara mat till ornungen, och han skulle nodgas svalta ihjal.

"Nu, Gorgo," sade Akka en dag till honom, "kan jag inte mer komma till dig med fisk. Det galler nu om du vagar att komma ner till dalbottnen, sa att jag kan fortfara att skaffa dig mat. Du har att valja emellan att svalta ihjal haroppe eller att kasta dig ner till dalen, men ocksa detta kan kosta ditt liv."

Utan ett ogonblicks betankande steg ornungen upp pa bokanten, vardade sig knappast om att mata avstandet ner till dalen med blickarna, bredde ut sina sma vingar och gav sig astad. Han rullade runt i luften ett par ganger, men gjorde anda sa pass bruk av vingarna, att han kom ner till marken tamligen oskadd.

Harnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sallskap med de sma gasslingarna och blev en god kamrat for dem. Eftersom han betraktade sig som en gasunge, sokte han leva pa samma satt som de, och nar de summo ut i sjon, gick han efter, tills han var nara att drunkna. Det vallade honom mycken forodmjukelse, att han inte kunde lara sig simma, och han gick till Akka och beklagade sig. "Varfor kan jag inte simma, jag som de andra?" sade han. – "Du fick for krokiga klor och for stora tar, medan du lag daroppe pa klipphyllan," sade Akka. "Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Ornungens vingar blevo snart sa stora, att de kunde bara honom, men inte forran pa hosten, nar gasungarna fingo lara sig att flyga, foll det honom in, att han kunde bruka dem till flykt. Det kom nu en stolt tid for honom, for i denna idrott blev han genast den fornamsta.

Hans kamrater drojde aldrig langre uppe i luften, an de voro tvungna, men han uppeholl sig dar nastan hela dagen och ovade sig i flygkonsten. Annu hade han inte kommit underfund med att han var av ett annat slakte an gassen, men han kunde inte undga att lagga marke till en mangd saker, som forvanade honom, och han gjorde Akka standiga fragor. "Varfor springer ripor och lamlar och gommer sig, nar min skugga faller over fjallet?" fragade han. "Inte visar de sadan skrack for de andra unggassen." – "Dina vingar blev forvuxna, nar du lag pa klipphyllan," sade Akka. "Det ar detta, som skrammer de sma kraken. Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Sedan ornen val kunde flyga, larde han sig sjalv att fiska och fanga grodor, men snart borjade han grubbla ocksa over detta. "Hur kommer det sig, att jag lever av fisk och grodor?" sade han. "Det gor ju inte de andra unggassen." – "Det kommer sig darav, att jag inte hade nagon annan mat att ge dig, nar du lag oppe pa klipphyllan," sade Akka. "Men var inte ledsen fordenskull! Det blir nog en bra fagel av dig i alla fall."

Nar vildgassen foretog sin hostflyttning, flog Gorgo med i deras flock. Alltjamt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av faglar, som voro pa fard mot sodern, och det blev stor uppstandelse bland dess, nar Akka visade sig med en orn i folje. Vildgassens fylking omkretsades standigt av svarmar av nyfikna, som helt hogt uttalade sin forvaning. Akka bad dem tiga, men det var inte mojligt att binda sa manga yra tungor. "Varfor kallar de mig for en orn?" fragade Gorgo oupphorligen och blev allt mer och mer retad. "Ser de inte, att jag ar en vildgas? Jag ar ingen fagelatare, som fortar mina likar. Hur vagar de ge mig ett sa fult namn?"

En dag foro de over en bondgard, dar manga hons gingo pa sopbacken och plockade. "En orn! En orn!" ropade honsen och borjade springa for att soka skydd. Men Gorgo, som alltid hade hort ornarna omtalas som vilda ogarningsman, kunde inte styra sin vrede. Han fallde samman vingarna, skot ner till marken och slog klorna i en av honorna. "Jag ska lara sig, jag, att jag inte ar en orn," ropade han vredgad och hogg till henne med nabben.

I detsamma horde han Akka ropa pa honom uppifran luften, och han hojde sig lydigt. Vildgasen flog emot honom och borjade tukta honom. "Vad tar du dig for?" ropade hon och hogg till honom med nabben. "Var det kanske din mening att riva ihjal den stackars honan? Du borde skammas!" Men nar ornen utan att gora motstand tog emot upptuktelse av vildgasen, steg det upp en storm av gyckel och speord fran de stora fagelskarorna, som omgavo dem. Ornen hade velat anfall henne. Men han andrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg sa hogt, att intet rop kunde na honom, och seglade omkring daruppe, sa lange som vildgassen sago honom.

Tre dagar darefter visade han sig ater i vildgasflocken.

"Jag vet nu vem jag ar", sade han till Akka. "Eftersom jag ar en orn, maste jag leva sa, som det anstar en orn, men jag tycker, att vi kan vara vanner i alla fall. Dig eller nagon av de dina ska jag aldrig angripa."

Men Akka hade satt sin stolthet i att det skulle lyckas henne att uppfostra en orn till en from och ofarlig fagel, och hon kunde inte tala, att han ville leva efter sitt tycke. "Tror du, att jag vill vara van med en fagelatare?" sade hon. "Lev sa, som jag har lart dig att leva, sa ska du fa folja med i min fylking som forut!"

De voro bada stolta och obojliga, och ingen av dem ville ge vika.

Det slutade sa, att Akka forbjod ornen att visa sig i hennes narhet, och hennes vrede mot honom var sa stark, att ingen vagade namna hans namn i hennes narvaro.