Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Klement sag forvantansfull pa pysslingen, men denne holl sin ororlig.

"Du ska inte fa det svart," sade Klement. "Jag ska satta ut mat till sig varje dag, och jag tror, att du ska fa sa mycket att gora har, att tiden inte ska bli lang for dig. Men du far inte fara till nagot annat stalle, forran du far lov av mig. Vi ska komma overens om ett tecken. Sa lange som jag satter ut din mat i en vit skal, ska du stanna. Nar jag satter ut den i en bla, far du fara."

Klement teg pa nytt och vantade, att pysslingen skulle ge tecknet, men denne rorde inte pa sig.

"Jasa," sade Klement, "da blir det val ingen annan rad, an att jag far visa dig for husbonden har pa stallet. Och sa blir du satt i glasskap, och alla manniskor i Stockholms stora stad kommer for att titta pa dig."

Men detta tycktes ha skramt pysslingen, och det var knappt sagt, forran han gjorde tecknet.

"Det var ratt," sade Klement, tog sin kniv, och skar av snoret, som fangslade pysslingens hander. Sedan gick han hastigt mot dorren.

Pojken lossade banden kring fotlederna och skot bort munkavlen, innan han tankte pa nagot annat. Nar han sedan vande sig till Klement Larsson for att tacka honom, var denne redan borta.

*

Klement hade natt och jamnt kommit utom dorren, nar han motte en statlig och vacker gammal herre, som tycktes vara pa vag fram till en vacker utsiktsplats, som fanns i narheten. Klement kunde inte minnas, att han hade sett den statliga gamla herrn forut, men denne matte visst ha lagt marke till Klement nagon gang, nar han hade spelat fiol, for han stannade och borjade tala med honom.

"God dag, Klement!" sade han. "Hur star det till med dig? Du ar val inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av pa sista tiden."

Det var en sa obeskrivlig vanlighet over den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berattade honom hur svart han hade det med sin hemlangtan.

"Vad?" sade den statliga gamla herrn. "Langtar du, nar du ar i Stockholm? Det kan val aldrig vara mojligt."

Och den statliga gamla herrn sag nastan fornarmad ut. Men sa besinnade han val, att det bara var en gammal okunnig Halsinglandsgubbe, som han talade med, och han atertog sitt vanliga satt.

"Du har sakert aldrig hort hur Stockholms stad har uppkommit, Klement. Hade du det, skulle du forsta, att det bara ar en inbillning av dig, att du langtar harifran. Kom med mig till banken darborta, sa skall jag beratta dig litet om Stockholm.

Nar den statliga gamla herrn hade satt sig pa banken, sag han forst ett par ogonblick ner over Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skonhet. Sedan vande han sig till spelmannen.

"Se nu, Klement!" sade han och borjade rita en liten karta pa sandgangen framfor dem, medan han talade. "Har ligger nu Uppland, och har skjuter det ner en udde mot soder, som ar sonderflikad av en mangd vikar. Och har moter Sormland med en annan udde, som ar lika sonderskuren och gar ratt mot norr. Och har kommer en sjo vasterifran, som ar uppfylld av oar: det ar Malaren. Och har kommer osterifran ett annat vatten, som knappt kan tranga sig fram mellan oar och skar: det ar Ostersjon. Och har, Klement, dar Uppland moter Sormland och Malaren moter Ostersjon, gar en kort a, och mitt i den ligga fyra sma holmar, som dela an i flera armar, och av dem heter en nu Norrstrom, men den kallades for Stocksund.

De har holmarna voro fran borjan bara vanliga lovholmar, sadana, som det finns sa gott om i Malaren an i dag, och de lago i langa tider alldeles obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra lage, sasom de lago mittemellan tva vatten, och tva landskap, men detta lade ingen marke till. Ar efter ar gick. Manniskor bosatte sig bade pa Malaroarna och ute i skargarden, men de har holmarna i Strommen fingo inga invanare. Nagon gang hande det, att en sjofarande lade till vid en av dem och slog opp sitt talt dar over natten. Men ingen stannade dar pa allvar.

En dag hade en fiskare, som bodde pa Lidingon ute i Saltsjon, styrt sin bat inat Malaren, och dar hade han haft sa god tur med fisket, att han hade glomt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit langre an till de fyra holmarna, nar det redan var alldeles morkt, och da tyckte han sig inte kunna gora battre an att stiga i land pa en av dem och vanta dar till langre fram pa natten, da det blev mansken, for det visste han, att det skulle bli.

Det var sensommar och varmt och vackert vader annu, fastan kvallarna hade borjat bli morka. Fiskaren drog opp sin bat pa land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade. Nar han vaknade, var manen uppgangen for langesedan. Den stod mittover honom och sken sa praktfullt, att det nastan var full dager.

Karlen sprang opp och skulle just satta baten i sjon, nar han sag en mangd svarta prickar rora sig ute i strommen. Det var ett stort salstim, som med full fart kom mot holmen. Nar fiskaren sag, att salarna tycktes amna krypa opp pa land, lutade han sig ner for att soka reda pa spjutet, som han alltid forde med sig i baten. Men nar han reste sig, sag han inte mer nagra salar, utan i stallet stodo pa stranden de skonaste unga tarnor, kladda i grona, slapande sidenklader och med parlkronor pa sina huvuden. Da forstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde pa de ode skaren langt ute i havet och nu hade tagit salhamnar pa for att kunna fara in mot land och forlusta sig i manskenet pa de grona holmarna.

Helt stilla lade han ner spjutet, och nar jungfrurna gingo opp pa holmen for att leka, smog han sig efter och betraktade dem. Han hade hort, att havstarnorna skulle vara sa skona och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagna av deras fagring, och han maste saga till sig sjalv, att detta inte var for mycket sagt om dem.

Nar han hade sett dem dansa en stund under traden, gick han ner till stranden, tog en av salhamnarna, som lag kvar dar, och gomde den under en sten. Sedan gick han tillbaka till sin bat, och lade sig ner bredvid den och latsade, att han sov.

Snart sag han de unga jungfrurna komma ner till stranden for att iklada sig salhamnarna. Allt var lek och glam till en borjan, men sa blev det jammer och klagan, darfor att en av dem inte kunde finna sin salskrud. De sprungo alla fram och tillbaka pa stranden och hjalpte henne att soka, men ingenting funno de. Mittunder sokandet markte de, att himlen borjade blekna och dagen var i antagande. Da tycktes de inte kunna stanna langre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan salhamn. Hon satt kvar pa stranden och grat.

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, anda tills det blev full dager. Da reste han sig och satte baten i sjon, och det sag ut, som om han just tillfalligtvis hade fatt syn pa henne, nar han redan hade lyft arorna. 'Vad ar du for en?' ropade han. 'Ar du en skeppsbruten?'

Hon stortade fram mot honom och fragade om han hade sett hennes salhamn, men fiskaren latsades, som om han inte en gang forstod vad hon fragade efter. Da satte hon sig ner och grat pa nytt, men nu foreslog han, att hon skulle folja med honom i hans bat. 'Kom med hem till mig stuga,' sade han, 'sa tar mor vard om dig! Du kan val inte sitta kvar har pa holmen, dar du varken kan fa en badd eller ett mal mat.' Och han talade sa val, att han formadde henne att folja med i baten.

Bade fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjojungfrun, och hon tycktes trivas val hos dem. Hon blev gladare for var dag, hjalpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skargardsflicka, utom det, att hon var langt vackrare an alla de andra. En dag fragade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja.

Sa redde man till brollop, och nar sjojungfrun skulle klada sig till brud, satt hon pa sig den grona, slapande klanningen och den skimrande parlkronan, som hon hade burit, nar fiskaren hade sett henne forsta gangen. Men det fanns varken prast eller kyrka i skargarden pa den tiden, utan brudfoljet satte sig i batarna for att ro inat Malaren och fa vigsel i forsta kyrka, som de skulle raka pa.