Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Dar stod dorren oppen. Dunfin gick in, men det tva andra stannade utanfor. I nasta ogonblick horde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade pa Dunfin. Gragasen kom ut ur stugan och flog med vildgassen bort fran skaret.

De hade fardats ett ratt langt stycke inat skargarden, da pojken borjade forvana sig over gragasen, som foljde dem. Dunfin brukade flyga tyst och latt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag. "Akka, vand om! Akka, vand om!" ropade han helt hastigt. "Vi har kommit i oratt sallskap! Det ar Vingskona, som foljer oss!"

Knappt var detta sagt, forran gragasen upphavde ett sa fult och ilsket skrik, att alla forstodo vem hon var. Akka och de andra vande sig mot henne, men gragasen flydde inte genast. I stallet stortade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flog nu bort med honom i nabben.

Det blev en skarp jakt inover skargardshavet. Vingskona flydde raskt, men vildgassen voro alldeles inpa henne, och det fanns intet hopp for henne att komma undan.

Plotsligen sago de en liten vit rok stiga upp, nerifran havet, och knallen av ett skott hordes. I sin iver hade de inte markt, att de hade kommit rakt ovanfor en bat, dar en ensam fiskare satt.

Ingen blev dock traffad av skottet, men just dar, mittover baten, oppnade Vingskona nabben och lat Tummetott falla ner i havet.

XXXVII. Stockholm

For nagra ar sedan fanns pa Skansen, den stora tradgarden utanfor Stockholm, dar man har samlat ihop sa mycket markvardigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson. Han var fran Halsingland, och till Skansen hade han kommit for att spela folkdanser och andra gamla latar pa sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han upptradde som spelman. Och formiddagen brukade han sitta och vakta i nagon av de praktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen fran alla delar av landet.

Klement tyckte till en borjan, att han hade fatt det battre pa sina gamla dar, an han nagonsin hade vagat dromma om, men efter nagon tid borjade han ledas vid alldeles forskrackligt, isynnerhet under vakthallningen. Det gick val an, nar det kom folk in i stugan for att se pa den, men ibland satt Klement manga timmar alldeles ensam. Da langtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att saga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att darhemma skulle han falla socknen till last. Darfor sokte han halla ut i det langsta, fastan han kande sig olyckligare for var dag.

En vacker eftermiddag i borjan av maj hade Klement fatt ledigt ett par timmar och var pa vag utfor den branta backen, som leder ner fran Skansen, da han motte en skargardsfiskare, som kom gaende med kassen pa ryggen. Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjofaglar, som han hade lyckats att infanga levande, och Klement hade rakat honom manga ganger forut.

Fiskaren hejdade Klement for att fraga honom om forestandaren pa Skansen var hemma, och nar Klement hade svarat pa detta, fragade han i sin tur var det var for rart, som fiskaren hade i kassen. "Du kan fa se vad jag har, Klement," svarade fiskaren, "om du till tack vill ge mig ett gott rad och saga vad jag kan begara for det."

Han strackte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gang, sa en gang till och drog sig darpa hastigt ett par steg baklanges. "Vad i alla mina dar, Asbjorn!" sade han. "Hur har du fatt fatt i den dar?"

Han kom ihag, att nar han var barn i varlden, hade mor brukat tala om smafolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig, for att inte reta smafolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta pa det dar om pysslingarna for att halla honom i styr. Men det matte inte ha varit nagot pahitt av mor, for dar i Asbjorns kasse lag en av smafolket.

Det satt nagot av barnaskracken kvar i Klement, och han kande en rysning ila utefter ryggraden, nar han sag at kassen. Asbjorn markte, att han var radd, och borjade skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. "Tala om for mig, Asbjorn, var du har kommit over honom!" sade han. – "Jag har inte legat pa lur efter honom, ma du tro," sade Asbjorn. "Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bossan med i baten. Jag var knappt hunnen fran land, forran jag fick syn pa nagra vildgass, som kom fran osterifran under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stallet kom den har nerfarande och foll i vattnet sa nara baten, att jag bara behovde stracka ut handen for att fa tag i honom." – "Du matt val inte ha skjutit honom, Asbjorn?" – "Anej, han ar frisk och fardig. Men nar han forst kom ner, visste han inte riktigt till sig, och da passade jag pa och surrade ett par segelgarnsandar om fotter och hander pa honom, sa att han inte skulle rymma. Se, jag tankte genast, att det har skulle bli nagot for Skansen."

Klement blev underligt angslig, nar fiskaren berattade detta. Allt det, som han i barndomen hade hort om smafolket, om dess hamndlystnad mot fiender och hjalpsamhet mot vanner, steg upp for honom. Det hade aldrig gatt val for dem, som hade forsokt att halla nagon av dem fangen. "Du borde ha slappt los honom genast, Asbjorn," sade han.

"Det var inte langt ifran, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri," sade fiskaren. "For du kan veta, Klement, att vildgassen foljde efter mig anda hem, och sedan kryssade de over skaret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sallskapet, darute hos oss, masar och tarnor och andra, som inte ar varda ett skott krut, kom och slog ner pa skaret och vasnades, och nar jag gick ut, flaxade de omkring mig, sa att jag maste vanda om igen. Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till Skansen. Och sa stallde jag en av smabarnens dockor i fonstret, gomde pysslingen djupast nere i kassen och for i vag. Och faglarna trodde val, att det var han, som stod i fonstret, for de lat mig komma av utan att forfolja mig."

"Sager han ingenting?" fragade Klement. – "Jo, i borjan forsokte han ropa till faglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle pa honom." – "Men, Asbjorn," sade Klement, "att du gor sa mot honom! Forstar du inte, att han ar nagot overnaturligt?" – "Jag vet inte vad han kan vara for slag," sade Asbjorn lugnt. "Det far andra fundera ut. Jag ar nojd, bara jag far val betalt for honom. Och sag mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn pa Skansen kan vilja ge mig!"

Klement drojde att svara en lang stund. Men det hade kommit en sadan angslan over honom for pysslingen skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot smafolket. "Jag vet inte vad Doktorn daroppe kan vilja betala dig, Asbjorn," sade han. "Men om du vill lamna honom at mig, ska jag ge dig tjuge kronor for honom."

Asbjorn sag pa spelmannen med oerhord forvaning, nar han horde den stora summan. Han tankte, att Klement trodde, att pysslingen hade nagon hemlig makt och kunde vara honom till nytta. Han var visst inte saker pa att Doktorn tankte sa stort om honom och ville betala ett sa hogt pris. Och sa tog han emot Klements anbud.

Spelmannen stoppade ner sitt inkop i en av sina vida fickor, vande tillbaka till Skansen och gick in i en av fabodstugorna, dar det varken fanns besokande eller vaktare. Han drog igen dorren efter sig, tog fram pysslingen, som annu var bunden till hander och fotter och hade munnen tillstoppad, och lade forsiktigt ner honom pa en bank.

"Hor nu pa vad jag sager dig!" sade Klement. "Jag vet nog, att sadana som du inte tycker om att bli sedda av manniskor, utan vill ga och pyssla och stalla pa egen hand. Darfor har jag tankt att ge sig fri, men det far bli mot det loftet, att du stannar kvar i den har tradgarden, tills jag lovar dig att fara harifran. Gar du in pa detta, sa nicka tre ganger med huvudet!"