Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
"Kara mor Akka, flyg langsamt har, sa att jag far se pa bondhustrurna!" sade pojken, och detta tyckte nog Akka vara en rimlig begaran, for hon sankte sig sa langt ner, som hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over kyrkogarden. Det ar svart att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men nar pojken sag kvinnorna sa dar uppifran mellan kyrkogardens trad, tyckte han, att de voro som de vanaste blommor. "De ar allesammans, som hade de vuxit pa en ortasang i kungens tradgard," tankte han.
Men inte i Gagnef heller fanns det ett enda bart falt, och vildgassen hade ingen annan rad an att fortsatta soderut mot Floda.
I Floda satt folket inne i kyrkan, nar vildgassen kommo flygande, men det skulle bli kyrkvigsel den dagen efter gudstjanstens slut, och brudfoljet var uppstallt ute pa kyrkbacken. Bruden stod med guldkrona over utslaget har och var behangd med smycken och blommor och brokiga band, och alltsammans var sa grant, att det gjorde ont i ogonen, nar man sag pa henne. Brudgummen gick i bla langrock, knabyxor och rod mossa. Brudtarnorna hade liv och kjolkanter broderade med rosor och tulpaner, foraldrar och grannar gingo med i taget i sina brokiga sockendrakter.
"Kara mor Akka, flyg langsamt har, sa att jag hinner se pa ungfolket!" bad pojken, och forargasen sankte sig, sa langt hon vagade, och for tre ganger fram och tillbaka over kyrkbacken. Det ar svart att saga hur de togo sig ut pa nara hall, men sa, som pojken sag dem uppifran, tyckte han, att sa ljuv brud och sa stolt brudgum och sa statlig brudskara kunde inte finnas pa nagot annat hall. "Jag undrar om kungen och drottningen ar finare, dar de gar i sitt slott," tankte han for sig sjalv.
Men har i Floda funno vildgassen antligen nakna falt, sa att de inte behovde fara langre for att fa sig mat.
XXXIII. Oversvamningen
Oversvamningen
I flera dag radde ett forskrackligt vader i trakterna norr om Malaren. Himlen stod jamngra, vinden ven, och regnet piskade. Bade manniskor och djur visste, att det inte kunde bli var med mindre, men de tyckte anda, att det var nastan outhardligt.
Nar det hade regnat en dag, borjade snomassorna i granskogarna smalta pa allvar, och varbackarna kommo i gang. Alla vattenpussar pa gardarna, det troga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och karr, allt kom i rorelse och forsokte leta sig fram till backarna for att bli taget med till havet.
Backarna ilade sa hastigt som mojligt till Malaraarna, och aarna gjorde sitt basta for att fora vattenmassorna ner till Malaren. Men da kastade alla smasjoar i Uppland och i Bergslagerna pa en och samma dag av sina istacken, sa att aarna fylldes av isflak och helt hastigt stego anda upp till sina braddar. Sa forstorade, som aarna nu hade blivit, stortade de sig ut i Malaren, och det drojde inte, forran den hade mottagit sa mycket vatten, som den bekvamligen kunde rymma. Den rakade i haftig stromning ner mot utloppet, men Norrstrom ar en trang farled, och den kunde inte slappa fram vattnet sa fort, som det hade behovts. Till pa kopet var det starkt ostanvader, sa att havsvattnet vrakte mot land och stod hindrande i vagen for Strommen, nar den ville fora sotvattnet ut i Ostersjon. Och eftersom aarna oupphorligen kommo med nytt vatten till Malaren och Strommen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat for den stora sjon att gora an att stiga over sina braddar.
Den steg mycket langsamt och liksom ovillig att skada sina vackra strander. Men som dessa nastan overallt aro laga och langsluttande, drojde det inte lange, forran vattnet hade hunnit flera meter inat land, och mer behovdes inte for att valla den storsta uppstandelse.
Det ar nagot eget med Malaren. Den bestar av idel tranga fjardar, vikar och sund. Ingenstades breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det ar, som om den inte voro skapad for annat an lustfarder och segelturer och glada fiskafangen. Och den ager sa manga ljuvliga, tradkladda oar, holmar och uddar. Ingenstades visar den upp nakna, odsliga, forblasta strander. Det ar, som om den aldrig hade tankt sig, att de skulle bara annat an lustslott, sommarvillor, herrgardar och forlustelsestallen. Men det ar kanske darfor, att den vanligen visar sig sa vanlig och mild, som det blir sadant spektakel, nar den ibland om vararna lagger av den leenden minen och visar, att den kan bli farlig pa allvar.
Nar den nu tycktes vilja stalla till med en oversvamning, blevo alla batar och ekstockar, som hade varit upplagda pa land under vintern, i all hast tatade och tjarstrukna for att kunna sattas i sjon sa snart som mojligt. Tvattbryggorna fordes upp pa land och landsvagsbroarna forstarktes. Banvakterna, som hade att tillse sadana jarnvagsstrackor, som lopte utmed stranden, gingo standigt fram och tillbaka pa banvallen och vagade inte sova varken natt eller dag.
Bonder, som hade ho eller torrt lov forvarat i lador pa de laga holmarna, skyndade att skaffa detta i land. Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, for att dessa inte skulle bli bortskoljda av oversvamningen. Vid farjestallena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller bort, maste skynda sig, medan de voro sakra pa att overfarten inte skulle bli hindrad.
I Stockholmstrakten, dar stranderna aro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, radde anda den varsta bradskan. De flesta villorna lago nog sa hogt upp pa land, att de inte voro i nagon fara, men det fanns ju batbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa maste foras i sakerhet.
Men det var inte bara manniskorna, som rakade i bekymmer, darfor att Malaren borjade stiga over sin braddar. Anderna, som hade lagt sina agg inne bland strandbuskarna, sorkar och nabbmoss, som bodde utmed stranden och hade sma hjalplosa ungar i boet, grepos av den storsta angslan. Till och med de stolta svanorna kande sig oroliga for att deras bon och agg skulle bli forstorda.
Och alla dessa farhagor voro inte overflodiga, ty for var stund, som gick, steg Malaren.
Pilarna och alarna, som vuxo i strandbradden, hade redan vattnet hogt uppat stammarna. I tradgardarna var vattnet inne och stokade om i kryddlanden pa sitt eget satt, och i ragakrar, som lago sa till, att det kunde komma at dem, gjorde det den storsta skada.
Sjon fortfor att stiga under flera dar. De sanka angarna omkring Gripsholm kommo under vatten, sa att det stora slottet skildes fran land, inte bara av en smal grav, utan av breda sund. I Strangnas forvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande strom, och i Vasteras beredde man sig pa att fa fardas i bat framat gatorna. Ett par algar, som hade overvintrat pa en holme i Malaren, hade fatt standplatsen satt under vatten, och kommo simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och brader, en mangd bryggkar och saar hade rakat i drift, och overallt voro manniskor ute i sina batar for att barga.
Under denna svara tid hande det, att Smirre rav en dag kom smygande genom en bjorkdunge, som lag ett stycke norr om Malaren. Han gick som vanligt och tankte pa vildgassen och Tummetott och undrade hur han skulle bara sig at for att finna dem, for han hade alldeles tappat sparet.
Nar han gick och kande sig som varst modlos, fick han syn pa Agar sandeduva, som hade slagit sig ner pa en bjorkkvist. "Det var fortraffligt, Agar, att jag rakade dig," sade Smirre. "Du kan torhanda saga mig var Akka fran Kebnekajse och hennes flock haller till nu for tiden." – "Nog ar det mojligt, att jag vet var de ar," sade Agar, "men inte lar jag tala om det for dig." – "Det kan ocksa vara detsamma," sade Smirre, "om du bara ville framfora en halsning, som jag har till dem. Du vet val hur illa det star till vid Malaren i de har dagarna. Det ar stor oversvamning dar, och det myckna svanfolket, som bor i Hjalstaviken, haller pa att fa sina bon och agg forstorda. Men Dagaklar, svankungen, har hort talas om den dar parveln, som foljer med vildgassen, och som kan rada bot for allting, och han har skickat mig for att fraga Akka om hon vill komma ner till Hjalstaviken med Tummetott."
