Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Vildgassen hade ocksa vaknat vid skottet, men sa snart som Akka hade kastat en blick over stranden, sade hon: "Det ar manniskobarnen, som leker." Och genast stucko hon och de andra gassen sina huvuden under vingarna och slumrade in pa nytt.
Men pojken stod och sag pa eldarna, som prydde upp stranden likt en lang rad av guldsmycken. Han drog lika mycket till ljus och varme som en liten mygga, och han ville garna ga narmare, men han visste inte om han skulle vaga lamna gassen. Han horde skott pa skott, och nar han nu forstod, att det inte var fara a farde, lockades han ocksa av dessa. Det tycktes, som om de voro sa glada darborta vid eldarna, att det inte var nog for dem att skratta och ropa, utan de maste ta till bossorna och skjuta. Och nu kastade de upp raketer vid ett bal, som brann pa ett berg. Dar hade de en stor eld, hogt uppe lag den, men det var inte nog. De ville ha det an grannare. Anda upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro.
Pojken hade narmat sig stranden helt langsamt, men sa naddes han av nagra sangtoner. Da borjade han springa fram mot land. Det har fick han allt lov att vara med om.
Langst inne i Rattviken gar en ofantligt lang angbatsbrygga ut fran stranden, och ytterst pa denna stod en skara sangare och sjong ut over sjon i sena natten. Det var, som om de hade menat, att varen liksom vildgassen sov ute pa Siljans is och de ville vacka honom.
Sangarna borjade med "Jag vet ett land langt upp i hoga nord", och sedan kom "Om sommaren skona, nar marken hon glads, vid Dala tva alvarna vida", darpa "Marschen gar till Tuna", "Mandom, mod och morske man" och till sist "I Dalarna bodde, i Dalarna bor". Det var tillsammans sanger om Dalarna. Pa angbatsbryggan brann ingen eld, och sangarna kunde inte se langt omkring sig. Men med toner steg bilden av deras land upp for dem och for alla, som horde dem, ljusare och alskligare, an om det hade varit dager. Det var, som om de hade velat beveka varen: "Se, ett sadant land, som ligger och vantar pa dig! Skall du inte komma oss till hjalp? Skall du lata vintern langre ova sitt fortryck over sa vackra nejder?"
Sa lange som sangen varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men nar den upphorde, skyndade han mot land. Isen var borta langst inne i viken, men denna var sa uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som lag i sjalva strandvallen. Han smog sig med stor forsiktighet sa nara, att han kunde se manniskorna, som sutto och stodo bredvid elden, och hora vad de sade. Och aterigen borjade han undra over vad det var han sa och fraga sig om det inte bara var en syn. Han hade aldrig forr sett manniskor kladda pa detta sattet. Kvinnorna hade svarta, toppiga hattor pa huvudet, sma vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, grona sidenliv och svarta kjolar med en framvad, som var randad i vitt, rott, gront och svart. Karlarna hade runda, lagkulliga hattar, blaa rockar med rodkantade sommar, gula skinnbyxor, som rackte till knana och voro fasta med roda, tofsprydda strumpeband. Han visste inte om det bara berodde pa drakterna, men han tyckte, att manniskorna sago helt annorlunda ut har an pa andra hall, mycket statligare och fornamare. Han horde, att de talade med varandra, men pa en lang stund kunde han ingenting forsta. Han kom ihag de granna drakterna, som mor hade i sin kista, och som ingen hade velat nyttja pa aldrig sa lange, och han undrade om det inte var nagot slags gammalfolk, som han hade rakat da se, nagra av dem, som inte hade vandrat levande pa jorden pa hundra ar.
Men detta var sadant, som bara flog genom huvudet pa honom och genast var borta igen, for han sag nog, att det var verkliga manniskor, som han hade framfor sig. det var darfor, att folket vid Siljan i tal och drakt och i skick har bevarat mer av det, som ar forganget, an man har gjort pa andra hall, som han hade kommit att tanka sa.
Pojken markte snart, att de, som sutto vid elden, talade om gamla tider. De berattade hur de hade haft det i sina unga ar, da de hade mast vandra langa vagar ut till andra landskap for att genom sitt arbete skaffa brod till hemmet. Han horde flera berattelser, men det, som han sedan kom bast ihag, var vad en gammal kvinna hade upplevat.
Myr-Kerstis berattelse
"Far och mor hade en liten gard i Ostbjorka, men vi var manga syskon, och harda tider var det, sa att nar jag hade blivit sexton ar, maste jag vandra hemifran. Vi drog da astad en tjugu ungdomar harifran Rattvik. det var 1845 den 14 april, som jag forsta gangen gick till Stockholm. Till matsack hade jag nagra kakor brod och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I skinnsacken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i forvag med en skjutsbonde jamte en omgang arbetsklader.
Sa gick vi da alla tjugu vagen at Falun. Vi brukade ga tre eller fyra mil om da'n, och till Stockholm kom vi pa sju dar. Det var annat, det, an att fa satta sig pa taget, som kullorna nu gor, och bara aka dit sa orimligt bekvamt pa en atta, nie timmar.
Nar vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: 'Se nu kommer Dalregementet!' Det lat ocksa, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, nar vi vandrade pa gatorna med vara hogklackade skor, dar skomakaren hade slagit in inte mindre an femton stora spikar. Det hande allt, att flera av oss snavade och foll omkull, darfor att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.
Vi tog in pa ett Dalkvarter, som hette 'Vita hasten' och lag vid Stora Badstugatan pa Soder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette 'Stora kronan'. Nu var det brattom, ska jag saga, att soka fortjana nagot, for det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifran. En av de andra kullorna sa', att jag skulle ga till en ryttmastare, som bodde vid Hornstull, och fraga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle grava och plantera i hans tradgard i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning och maten skulle jag halla mig sjalv. Bara litet hade jag rad att kopa, men herrskapets smaflickor, som sag hur klent det var, sprang in och begarde mat at mig i koket, sa att jag fick da ata mig matt.
Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Dar fick jag daligt kvarter, och rattorna tog bade hattan och halsduken och at hal pa skinnsacken min, sa att jag maste laga den med ett gammalt stovelskaft, som jag fick. Dar hade jag inte arbete langre an fjorton dar, och sen maste jag vandra hem igen med tva riksdalers behallning.
Jag tog vagen over Leksand och lag i en by, som hette Ronnas, ett par dar. Dar minns jag att folket kokade valling av sammanmalet havremjol med sador och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnodens dagar.
Ja, det aret var inte mycket att skryta av, men jag fick slita anda varre nasta ar. Se, jag maste ge mig av ut igen, for annars hade de inte fatt nagot att leva av darhemma. Jag fick folja med tva kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vagen var vi tvungna att bara skinnsacken pa ryggen, for nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tankt, att vi skulle fa tradgardsarbete, men nar vi kom fram, lag snon hog overallt, sa att inget sadant arbete fanns. Da gick jag utat landsbygden och bad dem sa vackert i bondgardarna, att de skulle ge mig nagot att syssla med. Kara sota, vad jag var trott och hungrig, innan jag kom till en gard, dar jag fick stanna och karda for atta skilling om da'n! Men se, langre fram pa varen fick jag arbeta i tradgardarna i sta'n, och dar stannade jag till i juli. Men da blev hemlangtan sa stark, att jag gav mig av till Rattvik. Jag var ju bara sjutton ar, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, sa att jag fick ga tjugufyra mil barfota. Men jag var glad anda i mitt hjarta, for nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och at mina syskon hade jag med mig nagra harda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop. For nar nagon gav mig kaffe med tva bitar socker till, sa gomde jag alltid den ena.
