Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
"Nog kan jag framfora halsningen," sade Agar. "Men inte forstar jag hur den lilla parveln ska kunna hjalpa svanorna." – "Det forstar inte jag heller," sade Smirre. "Men han kan ju ga i land med vad som helst." – "Det forvanar mig ocksa, att Dagaklar skickar sina halsningar till gassen med en rav," invande Agar. – "Du har nog ratt i att vi ar fiender annars," sade Smirre med mild rost. "Men nar det ar sa stor nod pa farde, far man lov att hjalpa varandra. Du kan i alla fall lata bli att saga Akka, att du fick halsningen genom en rav, for det ar nog inte utan, att hon ar misstanksam av sig."
Svanorna i Hjalstaviken
Den tryggaste tillflyktsort for simfaglar, som finns i hela Malartrakten, ar Hjalstaviken, som ar den innersta delen av Ekolsundsviken, som aterigen ar en utvikning av Norra Bjorkofjarden, som ar den nast storsta av de langa bukter Malaren sander av inat Uppland.
Hjalstaviken har flacka strander, grunt vatten och en mangd vassruggar, alldeles som Takern. Den ar inte pa langt nar sa stor som den ryktbara fagelsjon, men den ar anda ett fortraffligt fagelhem, darfor att den ar fridlyst sedan manga ar tillbaka. Den ar namligen ett tillhall for ett stort svanfolk, och agaren av den gamla kungsgarden Ekolsund, som ligger i narheten, har forbjudit all jakt pa viken, for att inte svanorna skola bli storda och oroade.
Sa snart Akka hade fatt halsningen, att svanfolket behovde hennes hjalp, hade hon skyndat att bege sig till Hjalstaviken. Hon kom dit med flocken en kvall och sag genast, att dar hade timat svara olyckor. De stora svanbona hade blivit losryckta fran sina fasten och drevo i den starka blasten fram over viken. Nagra hade redan fallit sonder, ett par hade valt, och aggen, som hade funnits i dem, lago och blankte pa sjobottnen.
Nar Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde dar, samlade borta vid ostra stranden, dar de voro bast skyddade mot vinden. Fastan de hade lidit mycket av oversvamningen, voro de alldeles for stolta att visa nagon sorg. "Det ar inte vart att sorja," sade de. "Det finns gott om rottagor och stjalkar. Vi kan snart bygga oss nya bon." Ingen av dem hade haft en tanke pa att kalla en frammande till hjalp, och de hade inte en aning om att Smirre hade skickat efter vildgassen.
De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa langre in. Allra innerst lago Dagaklar, svankungen, och Snofrid, svandrottningen, som voro aldre an alla de andra och raknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.
Dagaklar och Snofrid kunde tala om de dagar, da svanor av deras stam inte levde vilda nagonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. Men sa hade ett svanpar farit bort ur fangenskapen och slagit sig ner i Hjalstaviken, och fran dessa tva harstammade alla de svanor, som bodde dar. Nu for tiden fanns det vilt svanfolk i manga av Malarvikarna liksom i Takern och Hornborgasjon. Alla dessa nybyggare voro komna fran Hjalstaviken, och svanorna, som bodde dar, voro mycket stolta over att deras att salunda utbredde sig fran sjo till sjo.
Vildgassen hade rakat sla ner vid vastra stranden, men nar Akka sag var svanorna lago, borjade hon genast simma fram emot dem. Hon var sjalv mycket forvanad over att de hade sant efter henne men hon holl det for en heder och ville inte ett ogonblick forsumma att bista dem.
Nar Akka kom i narheten av svanorna, hejdade hon sig for att se efter, att gassen, som foljde henne, summo fram i rak linje och med jamna mellanrum. "Simma nu pa raskt och val!" sade hon "Titta inte pa svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett nagot vackert forr, och bry er inte om vad de sager till er!"
Det var inte forsta gangen, som Akka sokte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne pa det satt, som en sa vittberest och ansedd fagel som Akka kunde ha ratt att fordra. Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lago omkring dem. Aldrig kande hon sig sa liten och gra, som nar hon rakade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog ocksa falla ett par ord om grallingar och fattigfolk. Men sadant var det klokast att inte latsa om.
Denna gangen tycktes allt ga ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt stillsamt at sidan, och vildgassen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora vitskimrande faglarna. Det var mycket vackert att se dem, dar de lago och spande upp vingarna som segel for att ta sig val ut infor de frammande. De hollo inne med alla anmarkningar, och Akka var helt forvanad. "Dagaklar har nog kommit underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppfora sig pa ett hoviskt satt," tankte forargasen.
Men bast som svanorna pa detta satt anstrangde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn pa den vita gaskarlen, som kom simmande sist i den langa gasraden. Da gick det ett susande av forundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppforandet.
"Vad for slag?" utropade en av dem. "Amnar vildgassen skaffa sig vita fjadrar?"
"De ska inte tro, att de blir svanor fordenskull," skreks det fran alla hall.
De borjade ropa om varandra med sina klangfulla, starka roster. Det var omojligt att forklara for dem, att det var en tam gaskarl, som hade foljt med vildgassen.
"Det ar visst sjalva gaskungen, som kommer," hanade de.
"Det ar ingen anda pa oforsynthet."
"Det ar ingen gas, det ar bara en tam anka."
Den store vite kom ihag Akkas befallning att inte latsa om vad han an skulle fa hora. Han holl tyst och sam framat sa raskt han formadde, men det hjalpte inte. Svanorna blevo alltmer nargangna. "Vad ar det for en groda han bar pa sin rygg?" fragade en. "De tror visst, att vi inte ska se, att det ar en groda, darfor att han ar kladd som en manniska."
Svanorna, som nyss hade legat i en skon ordning, summo nu om varandra i haftigaste vimmel. Alla ville tranga sig fram for att fa syn pa den vita gaskarlen.
"Den dar vita gaskarln borde atminstone skammas for att komma och visa sig bland oss svanor."
"Han ar nog lika gra som de andra. Han har bara doppat sig i en mjolbinge i en bondgard."
Akka hade natt och jamnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fraga vad slags hjalp han begarde av henne, nar kungen markte uppstandelsen bland svanfolket. "Vad star nu pa? Har jag inte befallt, att de ska vara hovliga mot frammande?" sade han och sag missnojd ut.
Snofrid, svandrottningen, sam astad for att halla efter sitt folk, och Dagaklar vande sig ater mot Akka. Da kom Snofrid tillbaka och sag mycket upprord ut. "Kan du inte fa dem att tiga" ropade svankungen emot henne. – "Det ar en vit vildgas darborta," svarade Snofrid. "Det ar ju en skam att se. Jag undrar inte pa att de ar forargade." – "En vit vildgas!" sade Dagaklar. "Det ar for galet. Nagot sadant kan inte finnas till. Du matte ha sett miste."
Omkring Marten gaskarl blev trangseln allt storre. Akka och de andra vildgassen forsokte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte na honom.
Den gamla svankungen, som var starkast an nagon annan, satte sig da hastigt i rorelse, skot alla andra at sidan och banade sig vag fram till den vite. Men nar han sag, att det verkligen var en vit gas, som lag dar pa vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fraste av ilska, stortade ratt pa Marten gaskarl och ryckte av honom ett par fjadrar. "Jag ska lara dig, vildgas, att komma till svanorna sa har utspokad," sade han.
"Flyg, Marten gaskarl, flyg, flyg!" ropade Akka, for hon forstod, att svanorna skulle komma att rycka vartenda fjader av den store vite, och "Flyg, flyg!" ropade ocksa Tummetott. Men gaskarlen lag sa inklamd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och fran alla hall strackte svanorna fram sina starka nabbar for att rycka fjadrarna av honom.
