Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Jattekvinnan behovde inte vanta lange, forran fasta steg hordes pa garden och densamme vandraren, som jatten hade sett pa vagen, tyckte upp dorren och tradde in i stugan. Den frammande stannade inte vid dorren, som fardeman brukade, utan han gick genast fram mot kvinna, som satt vid gavelvaggen langst borta i rummet. Men med den vandringen gick det sa, att nar han tyckte sig ha gatt en god stund, var han bara kommen ett litet stycke fran dorren och hade annu langt kvar till eldstaden, som lag i mitten av rummet. Han tog ut stegen langre, men nar han hade gatt an en stund, forekom det honom,som om bade eldstaden och jattekvinnan voro honom fjarmare, an nar han forst kom in i rummet. Stugan hade inte fran borjan synts honom sardeles stor. Han forstod forst ratt hur ansenlig den var, nar han antligen hade kommit sa langt som till eldstaden, for han var da sa trott, att han maste stodja sig mot staven for att vila. Nar jattekvinnan sag, att han maste stodja sig lade hon ner slandan, reste sig fran banken och var med fa steg framme hos honom. "Vi jattar tycker om stora stugor," sade hon, "och min husbonde brukar klaga over att det ar sa trangt harinne. Men jag kan forsta, att det blir modosamt att ga igenom jattestugan for den, som inte kan ta langre steg an du. Sag nu vem du ar, och vad du soker hos jattarna!" Det sag ut, som om vandraren hade amnat ge ett haftigt svar, men sakerligen ville han inte borja grala med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: "Mitt namn ar Handfaste, och jag ar en kampe, som har varit med om manga aventyr. Nu har jag suttit hemma vid garden hela aret, och jag borjar just att undra om det aldrig skulle bli nagot mer att gora for mig, nar jag horde manniskorna tala om att ni jattar skoter sa illa om landet haroppe, att ingen mer an ni sjalva kan bo har. Jag har nu dragit hit for att tala vid din husbonde om denna saken och fraga om han inte vill laga, att har blir en battre ordning."

"Min husbonde ar gangen pa jakt," sade jattekvinnan, "och han far sjalv svara pa dina fragor, nar han kommer hem. Men jag vill saga dig, att den, som vagar stalla sadana sporsmal till en bergrese, borde vara en storre man an du. Det vore sakert bast for din heder, om du gingo din vag genast utan att raka jatten." – "Nog ska jag vanta in honom, nar jag nu ar hitkommen," sade han, som kallade sig Handfaste. – "Jag har ratt dig, sa gott jag forstar," sade husmodern, "nu far du folja dig egen vilja. Satt dig har pa banken, sa ska jag ga och hamta dig en valkomstdryck!"

Kvinnan tog nu ett valdigt mjodhorn och begav sig till rummets innersta vra, dar mjodtunnan lag. Inte heller denna syntes gasten sardeles betydlig, men nar kvinnan drog ur tappen, stortade mjodet ner i hornet med ett dan, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville satta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte. Mjodet brusade fram med fart, slungade tappen ur hennes hand och strommade ner pa golvet. Jattekvinnan gjorde ett nytt forsok att satta i tappen, men misslyckades ater. Da kallade hon framlingen till hjalp. Kom hit och satt tappen i tunnan!" Gasten skyndade genast fram for att hjalpa. Han tog tappen och sokte tvinga in den i halet, men mjodet skot ater ut den, kastade den langt framat rummet och fortfor att oversvamma golvet.

Gang pa gang gjorde Handfaste om forsoket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifran sig. Hela golvet stod nu tackt av mjod, och for att fa det dragligare i stugan foretog sig den frammande att rita upp djupa faror, dar mjodet kunde flyta. Han gjorde vagar for mjodet i harda berghallen, sasom bar om varen gora vagar i sanden for snovattnet, och har och dar stampade han med foten upp djupa halor, dar vatskan kunde samla sig. Jattekvinnan stod tyst under tiden, och hade gasten blickat upp till henne, torde han ha sett, att hon med hapnad och forskrackelse sag pa arbetet. Men nar han val var fardig, sade hon med gackande rost: "Jag tackar sig, Handfaste. Jag ser, att du gor, sa gott du kan. Husbonden brukar eljest hjapa mig att satta i tappen. Det ar inte att begara, att alla ska aga hans styrka, men nar du inte rar med detta, tycks det mig bast, att du genast drar sina farde." – "Inte vill jag ga, forran jag har framfort mitt arende," sade den frammande, men han sag skamsen och nedslagen ut. – "Sla dig da ner dar pa banken," sade kvinnan, "sa ska jag satta grytan pa elden och koka grot at dig!"

Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men nar groten var nastan fardig, vande hon sig till gasten. "Nu marker jag, att mjolet haller pa att ta slut, sa att jag kan inte fa groten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som star bredvid dig, ett par slag? Det ligger sad mellan stenarna. Men du far ta i med alla krafter, for kvarnen gar just inte latt."

Gasten lat inte langre bedja sig, utan forsokte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara sardeles stor, men nar han fattade om handtaget och ville fora stenen runt, gick den sa trogt, att han inte kunde rubba den. Han maste anvanda hela sin styrka och formadde anda inte draga den mera an ett varv.

Jattekvinnan sag pa under hapen tystnad, sa lange som han arbetade. Men nar han lamnade kvarnen, sade hon: "Nog brukar jag fa battre hjalp av min husbonde, nar kvarnen inte vill ga runt. Men ingen kan begara, att du ska gora mera, an du har krafter till. Ser du nu inte sjalv, att det vore bast for dig att undvika att raka den, som kan mala sa mycket han vill pa den har kvarnen?" – "jag tro nog anda, att jag vill invanta honom," sade Handfaste och talade ratt lagmalt och saktmodigt. – "Satt dig da i lugn borta pa banken, medan jag gor i ordning en god badd at dig," sade jattekvinnan. "for du lar nog bli tvungen att stanna har over natten!" Hon baddade med manga bolstrat och dynor och onskade gasten en god somn. "Jag ar radd for att du ska finna badden val hard," sade hon, "men min husbonde vilar pa ett sadant lager var natt."

Nar nu Handfaste ville stracka ut sig pa badden, kande han sa manga knolar och ojamnheter under sig, att det inte var tanke pa att sova. Han forsokte att vrida och vanda sig, men kunde inte fa trevnad i badden. Han tog sig da for att kasta ut sangkladerna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro anda till morgonen.

Men nar solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lamnade jatteboningen. Han vandrade over gardsplanen ut genom grinden och skot igen den efter sig. Med detsamma stod jattekvinnan bredvid honom. "Jag ser, att du amnar att ga din vag, Handfaste," sade hon. "Det var nog ocksa ditt basta rad." – "Om din husbonde kan sova pa en sadan badd, som du har rest at mig i natt," sade Handfaste buttert, "vill jag inte traffa honom. Han maste vara en man av jarn, som ingen kan ra pa."

Jattekvinnan stod och lutade sig mot grinden. "Nar du nu ar utanfor min gard, Handfaste," sade hon, "sa vill jag beratta dig, att din fard opp till oss jattar inte har varit sa foga beromlig, som du sjalv tycks tro. Det var inte underligt, att du fann vagen lang genom var stuga, for det var hela den bergvidd, som kallas Jamtland, som du gick fram over. Inte heller var det markvardigt, att du hade svart att satta tappen i tunnan for det var allt det vatten, som forsar ner fran snofjallen, som strommade emot dig. Och nar du ledde vattnet fram over vart stuggolv, skapade du faror och fordjupningar, som nu ar alvar och sjoar. Det var inte nagot litet prov pa styrka du gav, nar du vred kvarnen ett varv, for mellan stenarna lag det inte sadeskorn, utan kalksten och skiffer, och med det enda varvet malde du sa mycket, att hela bergvidden har blivit betackt med god och fruktbar jord. Att du inte kunde ligga i den badd, som jag hade rett at dig, forvanar mig inte heller, for jag hade baddat den med stora, kantiga fjalltoppar. Dessa har du nu kastat ut over halva landet, och kanske att manniskorna inte blir sa tacksamma for detta som for det andra du har gjort. Jag bjuder dig nu farval, och jag lovar dig, att jag och min husbonde ska flytta harifran till en ort, dit du inte sa latt kan komma och halsa pa oss."