Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Allt det dar stod for honom i samma ogonblick, som han sag gumman. Och det var inte nog med detta, utan han hann ocksa att tanka pa hur det skulle bli for honom efterat, om han skulle komma att angra, att han inte hade bistatt den gamla, eller om folk skulle fa veta, att han hade mott henne och inte lamnat hjalp.

Det var en svar frestelse han hade rakat ut for. 'Jag ville mycket hellre, att jag aldrig hade mott henne,' sade han for sig sjalv.

I detsamma gav vargarna opp ett vilt tjut. Hasten spratt till, satte av som i sken och stortade forbi tiggargumman. Ocksa hon hade hort vargtjutet, och nar Hedebon korde forbi, sag han, att hon visste vad som forestod henne. Hon hade statt stilla, munnen hade oppnat sig till ett skrik, och armarna hade strackt sig ut efter hjalp, men han hade varken ropat eller forsokt att kasta sig opp pa lasset. Det matte ha varit nagot, som hade forstenat henne. 'Det var val jag, som sag ut som ett troll, nar jag for forbi henne, tankte karlen.

Han forsokte kanna sig nojd nu, nar han var saker om att komma undan. Men med detsamma borjade det svida och varka i brostet pa honom. Han hade aldrig forr gjort nagot vanhederligt, och nu tyckte han, att hela hans liv var forstort. 'Nej, det far ga, hur det vill,' sade han och holl in hasten, 'men jag kan inte lamna henne ensam med grabenen.'

Det var med stor svarighet han fick hasten att vanda, men det lyckades anda, och han korde snart fatt gumman. 'Kom fort opp pa sladbottnen!" sade han och talade hart, for han var om pa sig sjalv, darfor att han inte hade lamnat gumman at sitt ode. 'Du kunde val nagon gang halla dig hemma, ditt gamla troll,' sade han. 'Nu far bade Svarten och jag ga at for din skull.'

Gumman svarade inte med ett ord, men Hedebon var inte i lynne att spara henne. 'Svarten har gatt fem mil forut i dag,' sade han, 'sa att du kan forsta, att han snart ska trottna, och lasset har inte blivit lattare, sedan du har kommit opp pa det.'

Sladmedarna gnisslade mot isen, men det oaktat horde han hur vargarna flasade, och han forstod, att nu hade grabenen hunnit opp honom. 'Nu ar det slut med oss,' sade han. 'Det var inte till mycken gladje varken for dig eller mig, att jag forsokte fralsa dig, Finn-Malin.'

Allt hittills hade gumman tegat, likt en, som ar van att ta emot ovett. Nu sade hon ett par ord. 'Jag kan inte begripa varfor du inte kastar av laggkarlen och lattar lasset. Du kan ju fara tillbaka i morgon och plocka opp dem.' Hedebon forstod, att detta var ett klokt rad, och blev bara hapen, att han inte hade tankt harpa forut. Han lat gumman skota tommarna, lossade repet, som holl fast laggkarlen, och kastade ner dem. Grabenen var alldeles inpa sladen. Men nu stannade de for att undersoka det, som vraktes ut pa isen, och de resande fick pa nytt litet forsprang.

'Om inte detta hjalper, sa forstar du val, att jag ger mig sjalvmant at vargarna,' sade gumman, 'sa att du kan komma undan.' Nar hon sade detta, holl karlen pa att skjuta ett stort, tungt bryggkar ner fran langsladen. Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om han inte kunde besluta sig for att kasta ut karet. Men i sjalva verket var hans tankar upptagna av nagot helt annat. 'Hast och karl, som ingenting felar, ska val inte behova lata en gammal kvinna bli oppaten av vargarna for deras skull,' tankte han. 'Det maste finnas nagon utvag till raddning. Ja, visst finns det nagon. Det ar bara det hindret, att jag inte kan hitta reda pa den.'

Han begynte omigen skjuta pa bryggkaret, men sa hejdade han sig pa nytt och slog till ett skratt.

Gumman sag forskrackt pa honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade at sig sjalv, darfor att han hade varit sa dum hela tiden. Det var det enklaste i varlden att radda dem alla tre. Han kunde inte forsta, att han inte hade tankt ut det forut.

'Hor nu val pa vad jag sager dig, Malin!' sade han. 'Det var duktigt av dig, att du vill kasta dig sjalvmant for vargarna. Men det behover du inte gora, for jag vet nu hur vi ska bli hjalpta alla tre utan att satta nagons liv i fara. Kom ihag, att vad jag an ma gora, sa sitter du stilla pa sladen och kor ner till Linsalls by! Dar vacker du folket och talar om, att jag ar ensam harute pa isen med tie graben omkring mig, och ber dem, att de kommer och hjalper mig.'

Karlen vantade nu, tills vargarna var alldeles inpa sladen. Da valte han det stora karet ner pa isen, sprang sjalv efter och krop in under det.

Det var ett valdigt kar. Det var sa stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas dari. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och forsokte att valta det. Men karet var for tungt och stadigt. De kunde inte komma at honom, som lag darinne.

Hedebon visste, att han var trygg, och han lag dar och skrattade at vargarna. Men om en stund blev han allvarsam. 'Sa fort jag kommer i nagot trangmal hadanefter,' sade han, 'ska jag komma ihag detta bryggkaret. Jag ska tanka pa att jag inte behover gora oratt mot mig sjalv och inte mot andra. Det finns alltid en tredje utvag, bara man ar i stand att hitta den!"

Darmed slot Bataki sin berattelse. Men det var sa, att pojken hade markt, att korpen aldrig talade om nagot utan att han en sarskild mening med det, och ju langre han horde pa honom, desto mera tankfull blev han. "Jag undrar varfor du talar om den dar historien for mig," sade pojken. – "Jag kom bara att tanka pa den, nar jag stod har och stirrade pa Sonfjallet," svarade korpen.

De foro nu vidare nerat Ljusnan, och om nagon timme voro de komna till byn Kolsatt, som ligger alldeles vid gransen mot Halsingland. Har slog korpen ner i narheten av en liten koja. Den hade inga fonster, utan bara en lucka. Ur skorstenen steg en gnistblandad rok, och starka hammarslag hordes inifran huset. "Nar jag ser den dar smedjan," sade korpen, "kommer jag att tanka pa att det forr i varlden fanns sa goda smeder i Harjedalen och framfor allt i den har byn, att de inte hade sin like i hela landet." – "Du kommer kanske ihag en historia om dem ocksa, som du vill beratta for mig?" sade pojken. – "Ja, nog minns jag en om en smed ifran Harjedalen," sade Bataki, "som utmanade tva andra mastersmeder, en ifran Dalarna och en ifran Varmland, till tavlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna mottes har i Kolsatt. Dalkarlen var den, som borjade. Han smidde ett dussin spikar, sa jamna och vassa och glatta, att de inte kunde goras battre. Efter honom var det varmlanningen. Ocksa han smidde ett dussin spikar, som var alldeles fortraffliga, och dartill kom, att han hade forfardigat dem pa halften sa kort tid som dalkarlen. Nar de, som skulle doma tavlingen, sag detta, sade de till Harjedalssmeden, att det inte lonade sig for honom att forsoka, for battre an dalkarlen eller fortare an varmlanningen kunde han inte smida. 'Inte vill jag ge mig. Det ska val finnas annu ett satt att utmarka sig pa,' sade harjingen. Han lade jarnet pa stadet utan att forst varma det i assjan, hamrade det varmt och smidde spik pa spik utan att behova varken kol eller blaster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren masterligare, och Harjedalssmeden blev forklarad for den yppersta i landet."

Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu annu mera fundersam. "Jag undrar vad du har for mening med att beratta mig detta," sade han. – "Den dar historien foll mig i hagen, nar jag fick se den gamla smedjan," svarade Bataki helt likgiltigt.

De tva resenarerna hojde sig ater i luften, och korpen forde pojken soderut till Lillhardals socken, som gransar mot Dalarna. Dar slog han ner pa en tradbevuxen hog, som lag pa kronet av en as. "Jag undrar om du vet vad det ar for en hog, som du star pa?" sade Bataki. Nej, det maste ju pojken erkanna, att han inte visste. – "Jo, det ar en gravhog," sade Bataki. "Den har blivit oppkastad over en man, som hette Harjulf och var den forste, som bosatte sig i Harjedalen och borjade odla opp landet." – "Du har kanske en historia att beratta om honom ocksa," sade pojken.