Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Men ett par steg vagade han da att ga, och nu skymtade han en byggnad tatt framfor sig. Den var inte sardeles stor, men manga vaningar hog. Han kunde inte se toppen av den. Dorren var stangd, och hela huset tycktes vara obebott. Han forstod, att det inte var nagot annat an ett utsiktstorn, och att han varken kunde fa mat eller varme dar. Men han skyndade anda med storsta hast tillbaka till vildgassen. "Kara Marten gaskarl," sade han, "tag mig pa ryggen, och bor mig opp pa toppen darborta! Har ar sa vatt, att jag inte kan sova, men dar finner jag nog en torr plats att ligga pa."
Marten gaskarl var genast villig att hjalpa honom. Han lamnade honom pa tornbalkongen, och dar lag pojken och sov i god ro, anda tills morgonsolen vackte honom.
Men nar han nu slog upp ogonen och sag sig omkring, kunde han till en borjan varken begripa vad han sag eller vad han befann sig. Han hade en gang pa en marknad varit inne i ett talt och sett en valdig rundmalning, och han tyckte nu, att han ater stod mitt i ett sadant dar stort, runt talt, som hade ett grant, rott tak, medan vaggarna och golvet voro utmalade till ett vackert och vidstrackt landskap, dar det fanns stora byar och kyrkor, akrar och vagar, jarnvag och till och med en stad. Han markte nog snart, att det inte forholl sig sa, utan att han stod pa toppen av ett utsiktstorn, med den roda morgonhimlen over sig och med verkligt land omkring sig. Men han var nu sa ovan att se annat an odemarker, att det inte var underligt, att han hade tagit detta, som han nu sag, och som var en riktig storbygd, for att bara vara en tavla.
Det var ocksa nagot annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han sag var verkligt, och det var, att ingenting hade sin ratta och riktiga farg. Utsiktstornet, dar han befann sig, var rest pa ett berg, berget stod pa en o, och on lag nara ostra stranden av en stor insjo. Men denna sjo var inte gra, som insjoar bruka vara, utan over en stor del av sin yta var den lika skar som morgonhimlen, och inat de djupa vikarna blankte den nastan svart. Stranderna omkring sjon aterigen voro inte grona, utan lyste ljusgula tack vare all de avmejade akrarna och de gulnade lovskogen, som betackte dem. Runt om det gula vidtog ett brett balte av svart barrskog. Det kom sig kanske darav, att lovskogen hade ljusnat, men pojken tyckte, att barrskogen aldrig hade sett sa mork ut som denna morgonen. Bortom det svarta sagos i oster ljust blanande kullar, men langst hela vastra synranden lopte en lang, skimrande bage av taggiga, mangformade fjall, som buro en sa ljuvlig och mild och stralande farg, att han inte kunde kalla den for rod och inte for vit och inte for bla. Det fanns inte nagot namn for den.
Men pojken vande blickarna fran fjall och barrskog for att se battre pa de narmaste omgivningarna. Runt om sjon, i det gula baltet, urskilde han den ena roda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och ratt i oster, pa andra sida av det smala sundet, som skilde on fran fastlandet, sag han en stad. Den utbredde sig pa sjostranden, ett berg stod bakom och skyddade den, och runt omkring sig hade den en rik och valbefolkad trakt. "Den dar staden har da forstatt att skaffa sig ett gott lage," tankte pojken. "Jag undrar vad den kan heta."
Med detsamma spratt han till och sag sig om. Han hade varit sa upptagen av att titta pa trakten, att han inte hade markt, att det hade kommit besokande till utsiktstornet.
De sprungo nu uppfor trapporna med god fart. Pojken hann natt och jamt se sig om efter ett gomstalle och sticka sig undan dar, innan de voro uppe.
Det var unga manniskor, som voro ute pa fotvandring. De talade om att de hade strovat igenom hela Jamtland. De voro glada att de hade kommit till Ostersund just forra kvallen, sa att de fingo se den stora utsikten fran Ostberget har pa Froson denna klara morgon.
Har kunde de se mer an tjugo mil at alla hall, sa att de fingo en sista overblick av hela sitt kara Jamtland, innan de skulle resa darifran. De pekade ut for varandra de manga kyrkorna, som lago runt om sjon. "Dar nere har vi Sunne," sade de, "och dar ligger Marby, och darborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, ar Rodo kyrka, och den, som reser sig har under oss, ar Froso kyrka." Sedan borjade de tala om fjallen. De narmaste voro Oviksfjallen. Det kommo alla overens om. Men sedan borjade de undra vad som kunde vara Klovsjofjallet och Almasaberget och Areskutan.
Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den pa sitt kna och borjade studera den. Plotsligen sag hon upp. "Nar jag se Jamtland sa har pa en karta," sade hon, "tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjall. Jag vantar alltid, att jag ska fa hora en berattelse om att det en gang har statt uppratt och pekat rakt mot skyn." – "Det skulle allt har varit ett valdigt fjall, det," sade en av de andra och skrattade at henne. – "Ja, och fordenskull blev det val ocksa kullstortat. Men se nu sjalv om det inte ar likt ett riktigt hogfjall med bred fot och spetsig topp!" – "Det passar inte illa for att ett sadant fjalland att sjalv se ut som ett fjall," sade en av de andra turisterna. "Men fastan jag har hort andra sagor om Jamtland, har jag aldrig..." – "Har du hort sagor om Jamtland?" ropade den unga flickan och gav sig inte en gang tid att lata honom tala till punkt. "Da ska du tala om dem genast. Det kan aldrig passa battre an haruppe, dar man ser hela landet."
Alla de andra stamde in med henne, och deras kamrat var inte alls svarbedd, utan borjade genast.
Sagan om Jamtland
Pa den tiden, da det annu fanns jattar i Jamtland, hande det en gang, att en gammal bergrese stod pa garden utanfor sin bostad och ryktade sina hastar. Bast som han holl pa harmed, markte han att hastarna borjade darra av angslan. "Vad ar det at er, hastarna mina?" sade jatten och sag sig omkring for att ta reda pa vad det var, som hade skramt djuren. Han kunde varken upptacka bjornar eller vargar i narheten. Det enda han faste sig vid var, att en vandrare, som inre pa langt nar var sa stor och grov som han sjalv, men som i alla fall var ganska reslig och tycktes ha goda kroppskrafter, holl pa att klattra uppfor stigen, som ledde till hans fjallstuga.
Den gamla bergresen hade inte forr fatt syn pa vandraren, an han borjade darra fran huvud till fot pa samma satt som hastarna. Han gav sin inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jattekvinnan, som satt och spann blanor pa en slanda.
"Vad star pa?" sade hustrun. "Du ar lika blek som ett snofjall." – "Skulle jag inte vara blek?" sade jatten. "Det kommer en vandrare pa vagen, som likasa sakert ar Asa-Tor, som du ar min hustru." – "Detta var ju inget karkommet frammande," sade jattehustrun. "Kan du inte forvanda synen pa honom, sa att han tar hela garden for ett fjall och gar var dorr forbi?" – "Det ar for sent att ova den trollkonsten," svarade jatten. "Jag hor honom skjuta opp grinden och trada in pa garden." – "Da vill jag rada dig, att du haller dig undan och later mig ensam ta emot honom," sade jattekvinnan raskt. "Jag ska forsoka stalla det sa, att han inte kommer sa bratt igen och halsar pa hos oss."
Detta syntes jatten vara ett over mattan gott forslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar pa kvinnobanken i storstugan och spann sa lugnt, som om hon inte visste av nagon fara.
Nu ar att marka, att pa den tiden sag det helt annorlunda ut i Jamtland an i vara dagar. Hela landet var inte annat an en stor, platt bergvidd, som lag sa naken och kal, att det inte en gang kunde vaxa granskog pa den. Dar fanns inte sjo, inte flod, inte mark, dar plog kunde ga fram. Inte ens de fjall och bergklumpar, som nu ligga spridda over landet, funnos dar da, utan de stodo alla uppradade langt borta i vaster. Manniskorna kunde inte leva nagonstans inom hela det vida omradet, men jattarna trivdes dar sa mycket battre. Det tordes inte ha varit utan deras vilja och atgoranden, som landet lag sa ode och ogastvanligt, och det var nog pa goda grunder, som bergresen kande sig angslig, nar han sag Asa-Tor nalkas hans stuga. Han visste, att asarna inte alskade dem, som spredo omkring sig kold, morker och odslighet och hindrade jorden fran att bli rik, fruktbar och prydd med manniskoboningar.
