Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Storgumsen stannade inte framfor de doda, utan gick lugnt forbi dem. Men pojken kunde i alla fall inte undga att se all ohyggligheten.

Nu gick storgumsen ater upp pa bergshojden, men nar han kom dit, stannade han och sade: "Om nagon, som voro duktig och klok, finge se allt elande, som rader har, sa skulle han val inte vila, forran de har ravarna hade fatt sitt straff." – "Ravarna maste val leva, de ocksa," sade pojken. – "Ja," sade storgumsen," de, som inte river ihjal flera djur, an de behover for sitt uppehalle, de ma val leva. Men de har ar illgarningsman." – "Bonderna, som ager on, borde val kunna komma hit och hjalpa er," menade pojken. – "De har rott hitover flera ganger," svarade gumsen, "men ravarna gomde sig undan i grottor och sprickor, sa att de inte kom at att skjuta dem." – "Ni kan val aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna ra pa dem, som inte ni och inte bonderna har kunnat fa bukt med." – "Den, som liten och klipsk, kan allt stalla manga ting till ratta," sade storgumsen.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos vildgassen, som betade uppe pa hogslatten. Fastan han inte hade velat visa det for gumsen, var han mycket bedrovad for farens skull, och han hade garna velat hjalpa dem. "Jag far atminstone tala vid Akka och Marten gaskarl om saken," tankte han. "Kanske att de kan bista mig med ett gott rad."

En stund efterat tog den vita gaskarlen pojken pa ryggen och gick over bergslatten bortat Helveteshalet till.

Han vandrade sorglost pa det oppna bergtaket och tycktes inte tanka pa hur vit och stor han var. Han sokte inte skydd bakom tuvor eller andra upphojningar, utan gick ratt framat. Det var besynnerligt, att han inte var mer forsiktig, for han tycktes ha farit illa under gardagsstormen. Han haltade pa hogra benet, och den vanstra vingen hangde och slapade, som om den skulle vara bruten.

Han uppforde sig sa, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grasstra har och ett annat dar och sag sig inte om at nagot hall. Pojken lag utstrackt pa gasryggen och tittade upp mot den blaa himlen. Han var nu sa van att rida, att han kunde bade sta och ligga pa gasryggen.

Nar gaskarlen och pojken voro sa sorglosa, markte de forstas inte, att de tre ravarna voro uppkomna pa bergslatten. Och ravarna, som visste, att det ar nastan omojligt att komma en gas inpa livet pa oppen mark, tankte i borjan inte alls jaga efter gaskarlen. Men som de inte hade nagot annat att gora, gingo de anda till sist ner i en av de langa springorna och forsokte att smyga fram mot honom. De gingo sa forsiktigt till vaga, att gaskarlen inte kunde se en skymt av dem.

De voro inte langt borta, nar gaskarlen gjorde ett forsok att hoja sig i luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. Nar ravarna harav tyckte sig forsta, att han inte kunde flyga, skyndade de framat med storre iver an forut. De hollo sig inte langre dolda i klyftan, utan gingo uppe pa hogslatten. De skyndade sig, sa gott de kunde, bakom tuvor och hallar och kommo gaskarlen allt narmare, utan att han tycktes marka, att han var jagad. Till sist voro ravarna sa nara, att de kunde ta sats till det sista spranget. Alla tre kastade sig pa en gang med ett langt hopp mot gaskarlen.

I allra sista stund maste denne anda ha markt nagot, for han sprang undan, sa att ravarna forfelade honom. Detta betydde i alla fall inte sa mycket, for gaskarlen hade bara ett par famnars forsprang, och dartill haltade han. Stackaren lopte i alla fall astad, sa fort han formadde.

Pojken satt baklanges pa gasryggen och ropade och skrek at ravarna: "Ni har atit er feta pa farkott, ravar. Ni kan inte hinna opp en gas en gang." Han retades med dem, sa att de blevo galna av ilska och bara tankte pa att rusa framat.

Den vite sprang ratt emot den stora klyftan. Nar han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, sa att han kom over. Ravarna voro just da alldeles inpa honom.

Gaskarlen skyndade framat med samma hast som forut, ocksa sedan han hade kommit over Helveteshalet. Men knappast hade han sprungit ett par meter, forran pojken klappade honom pa halsen och sade: "Nu kan du stanna, gaskarl."

I detsamma horde de bakom sig nagra vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall. Men av ravarna sago de ingenting mer.

Nasta morgon fann fyrvaktaren pa Stora Karlson en bit bark instucken under forstudorren, och dari stod inristat med sneda, kantiga bokstaver: "Ravarna pa Lillon ar nerfallna i Helveteshalet. Tag vara pa dem!"

Och detta gjorde fyrvaktaren ocksa.

XIV. Tva stader

Staden pa havsbotten

Det blev en lugn och klar natt. Vildgassen brydde sig inte om att soka skydd i nagon av grottorna, utan stodo och sovo uppe pa bergshojden, och pojken hade lagt sig i det kort, torra graset bredvid gassen.

Det var starkt mansken den dar natten, sa starkt, att pojken hade svart att somna. Han lag och tankte pa hur lange han hade varit hemifran, och han raknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade borjat resan. Pa samma gang kom han ihag, att det var paskafton denna kvall.

"I natt ar det, som alla trollkaringar kommer hem fran Blakulla," tankte han och skrattade for sig sjalv. For han var litet radd bade for nacken och tomten, men trollkaringar trodde han inte det minsta pa.

Om det hade funnits trollpackor ute den kvallen, sa borde han da ha sett dem. Det var sa klart ljust uppat himlen, att inte den minsta svarta punkt kunde rora sig i luften, utan att han skulle marka den.

Medan han lag dar med nasan i vadret och tankte pa detta, fick han syn pa nagot vackert. Manskivan stod hel och rund tamligen hogt uppe, och framfor den kom en stor fagel flygande. Han flog inte forbi manen, utan han kom sa, som om han skulle ha flugit ut ut den. Fageln syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna strackte sig fran den ena kanten av manskivan till den andra. Han flog sa jamnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att han var ritad pa manskivan. Kroppen var liten, halsen lang och smal, benen hangde ner, langa och tunna. Det kunde inte vara annat an en stork.

Ett par ogonblick darefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid honom. Han bojde sig over pojken och stotte till honom med nabben for att fa honom vaken.

Pojken satte sig genast upp. "Jag sover inte, herr Ermenrich," sade han. "Hur kommer det dig, att ni ar ute mitt i natten, och hur star det till pa Glimmingehus? Vill ni tala med mor Akka?"

"Det ar for ljust att sova i natt," svarade herr Ermenrich. "Darfor foretog jag mig att resa hitover till Karlson och soka upp dig, min van Tummetott. Jag fick veta av en fiskmas, att du fanns har denna natt. Jag har annu inte flyttat over till Glimmingehus, utan jag bor kvar i Pommern.

Pojken blev alldeles otroligt glad over att herr Ermenrich hade sokt upp honom. De sprakade om allt mojligt som gamla vanner. Till sist fragade storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten.

Jo, det ville pojken mycket garna, om storken bara lagade sa, att han komme tillbaka till vildgassen fore soluppgangen. Det lovade han, och sa bar det av med dem.

Herr Ermenrich flog pa nytt ratt mot manen. De stego och stego, havet sjonk djupt ner, men flykten gick sa sallsamt latt, att det nastan forefoll, som om de lage stilla i luften.

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, da herr Ermenrich sankte sig for att sla ner.

De landade pa en odslig havsstrand, som var tackt med jamn, fin sand. Langs kusten lopte en lang rad av flygsandskullar med strandrag pa topparna. De voro inte mycket hoga, men de hindrade pojken fran att se nagot av inlandet.

Herr Ermenrich stallde sig pa en sandkulle, drog upp ena benet och bojde halsen bakat for att sticka in nabben under vingen. "Du kan vandra omkring en stund har pa stranden," sade han till Tummetott, medan jag vilar mig. Men ga inte langre bort, an att du hittar tillbaka till mig!"