Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Men vildgassen voro visst inte utom fara. For det forsta gjorde gungningen dem ohjalpligt somniga. Oupphorligen ville de vanda huvudet bakat, sticka nabben in under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare an att pa detta satt falla i somn, och Akka ropade oupphorligen: "Somna inte, vildgass! Den, som somnar, kommer bort fran flocken. Den som kommer bort fran flocken, ar forlorad."
Trots alla forsok att sta emot, somnade den ena efter den andra, och sjalva Akka var mycket nara att slumra in, nar hon plotsligen sag nagot runt, morkt hoja sig over toppen av en vag. "Salar, salar! salar!" ropade Akka med hog, gall rost och hojde sig i luften med smallande vingslag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgasen hade hunnit upp ur vattnet, voro salarna sa nara, att de nafsade efter hennes fotter.
Sa voro vildgassen ater uppe i stormen, som drev dem framfor sig utat havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem. Och intet land sag de, bara ode hav.
De slogo ner pa vattnet igen, sa snart de tordes. Men nar de hade gungat pa vagorna en stund, blevo de somniga pa nytt. Och nar de somnade, kommo salarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit sa vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.
Hela dagen fortfor stormen, och den anstallde fruktansvarda harjningar bland de massor av faglar, som vid denna tid pa aret voro ute pa flyttresor. Somliga belvo drivna ur sin kosa bort till fjarran land, dar de dogo av svalt, andra blev krossade mot klippvaggarna, och manga blevo ett rov for salarna.
Hela dagen varade stormen, och Akka borjade till sist undra om hon och flocken skulle forolyckas. De voro nu dodstrotta, och ingenstans sag hon nagon plats, dar de kunde fa vila. Mot kvallen vagade hon inte lagga sig ner pa havet, darfor att detta nu helt plotsligt fylldes av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruktade for att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par ganger forsokte vildgassen stalla sig pa isflaken. Men en gang sopade de vilda stormen ner dem i vattnet. En annan gang kommo de obarmhartiga salarna krypande upp pa isen.
I solnedgangen voro gassen an en gang uppe i luften. De flogo framat, angsliga for natten. Morkret tycktes komma alltfor hastigt over dem denna kvall, som var sa full av faror.
Det var forfarligt, att de annu inte sago land. Hur skulle det ga med dem, om de nodgades stanna ute pa havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjalbitna av salarna eller skingrade av stormen.
Himlen stod molnhojd, manen holl sig dold, och morkret kom hastigt. Pa samma gang fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjartan att forfaras. Nodstallda flyttfaglars rop hade ljudit over havet hela dagen, utan att nagon hade givit akt pa dem, men nu, nar man inte mer sag vem det var, som upphavde dem, forefollo de dystra och skrammande. Nere pa havet stotte drivisflaken mot varandra med ett starkt danande. Salarna stamde upp sina vilda jaktsanger. Det var, som om himmel och jord holle pa att storta samman.
Faren
Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plotsligt tyckte han, att det borjade brusa starkare an forut. Han sag upp. Ratt framfor honom pa bara ett par meters avstand reste sig en skrovlig och naken bergvagg. Nere vid dess fot slogos vagorna till hogt uppsprutande skum. Vildgassen flogo rakt mot klippan, och pojken kunde inte forsta annat, an att de maste krossas mot den.
Knappt hann han undra over att inte Akka i tid hade sett denna fara, sa voro de framme vid berget. Da markte han ocksa, att framfor dem oppnade sig den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gassen, och i nasta ogonblick voro de i sakerhet.
Det forsta, som de resande tankte pa, innan de gavo sig ro att frojda sig over sin raddning, var att se efter om alla kamraterna ocksa voro bargade. Dar funnos Akka, Yksi, Kolme, Nelja, Viisi, Kuusi, alla sex gasslingarna, gaskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi fran Nuolja, den forsta vanstergasen, var forsvunnen, och ingen visste nagot om hennes ode.
Nar vildgassen markte, att ingen annan an Kaksi hade blivit skild fran flocken, togo de saken latt. Kaksi var gammal och klok. Hon kande alla deras vagar och vanor, och hon skulle nog forsta att leta sig tillbaka till dem.
Sa borjade vildgassen se sig om inne i bergshalan. Det kom annu sa mycken dager in genom oppningen, att de kunde se, att grottan var bade djup och vid. De gladde sig at att ha funnit ett sa praktigt nattharbarge, nar en av dem fick syn pa nagra glansande, grona punkter som lyste fram ur en mork vra. "Detta ar ogon!" ropade da Akka. "Det finns stora djur harinne." De stortade mot utgangen, men Tummetott, som sag battre i morker an vildgassen, ropade till dem: "Det ar ingenting att fly for! Det ar bara nagra far, som ligger utmed grottvaggen."
Nar vildgassen hade vant sig vid den skumma dagen i grottan, sago de faren mycket val. De vuxna kunde vara ungefar lika manga som de sjalva, men dessutom fanns det nagra sma lamm. En stor gumse med langa, vridna horn tycktes vara den fornamsta av flocken. Vildgassen gingo emot honom under mycket nigande. "Val mott i vildmarken!" halsade de, men storgumsen lag stilla och sade inte ett valkomstord.
Vildgassen trodde da, att faren voro missnojda over att de hade tagit in i deras grotta. "Det ar kanske inte till lags, att vi har kommit in har i huset?" sade Akka. "Men vi kan inte hjalpa det, for vi ar vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det voro gott att fa stanna har i natt." Efter detta drojde det en god stund, innan nagot av faren svarade med ord, men daremot hordes det tydligt, att ett par av dem drogo langa suckar. Akka visste nog, att far alltid aro blyga och besynnerliga, men de har tycktes inte alls ha nagot begrepp om hur de skulle skicka sig. Antligen sade en gammal tacka, som hade ett langlagt och sorgset ansikte och en klagande rost: "Inte ar det nagon av oss, som nekar er att stanna, men detta ar ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gaster som forr i varlden. " – "Inte behover ni vara angsliga for sadant," sade Akka. "Om ni visste vad vi har utstatt i dag, skulle ni nog begripa, att vi ar nojda, bara vi far en trygg flack att sova pa."
Nar Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. "Jag tror nog, att det vore battre for er att flyga omkring i starkaste storm an att stanna har. Men nu ska ni anda inte fara harifran, forran vi har fatt bjuda er pa en sa god valfagnad, som huset formar."
Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Darbredvid lag en hog med agnar och boss, och den bad hon dem halla till godo med. "Vi har haft strang snovinter i ar har pa on, " sade hon. "Bonderna, som ager oss, kom ut till oss med ho och havrehalm, for att vi inte skulle svalta ihjal. Och det har skrapet ar allt, som ar kvar av valfagnaden."
Gassen stortade sig genast over maten. De tyckte, att de hade rakat val ut, och voro i sitt basta lynne. De markte nog, att faren voro angsliga, men de visste hur latt skramda far brukar vara och trodde inte, att det var nagon verklig fara a farde. Sa snart som de hade atit, amnade de som vanligt stalla sig att sova. Men da reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gassen tankte, att de aldrig hade sett ett far med sa langa och grova horn. Ocksa i annat var han marklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ogon och god hallning, som om han voro ett stolt och modigt djur.
"Jag kan inte sta till svars med att lata er somna utan att tala om, att har ar osakert," sade han. "Vi kan inte ta emot nattgaster nu for tiden." Antligen borjade Akka forsta, att detta var allvar. "Vi ska fara var vag, eftersom ni nodvandigt onskar det," sade hon. "Men vill ni inte forst tala om vad det ar, som plagar er? Vi har inte reda pa nagonting. Vi vet inte en gang vart vi ar komna." – "Detta ar Lilla Karlson," sade gumsen. "Den ligger utanfor Gotland, och det ar inga andra an far och havsfaglar, som bor har." svarade gumsen. "Vi har ingenting att gora med manniskor. Det ar en gammal overenskommelse mellan oss och bonderna i en gard inne pa Gotland, att de ska forse oss med foder, ifall det blir snovinter, och till gengald far de fora bort dem av oss, som blir overtaliga. On ar liten, sa att den kan inte foda alltfor manga av oss. Men eljest skoter vi oss sjalva hela aret om, och vi bor inte i hus med dorrar och las, utan vi haller till i sadana har grottor."
