Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
"Du kan fa springa over till Vibyholm och se dig om, ifall du har lust,", sager han. "Men ta dig i akt for Vita frun!"
Och pojken ar forstas inte sen att lyda. Darinne finnas sa manga portratt pa vaggarna, att han tycker, att det ar som en stor bilderbok. Har har sa roligt, att han skulle ha velat ga dar hela natten, men det drojer inte lange, forran han hor hur tradgardsmastaren kallar pa honom.
"Kom da! Kom da!" ropar han. "Jag har val annat att gora an att sta har och vanta pa dig, din pojkvasker."
Nar pojken kommer springande over bron, ropar han emot honom: "Na, hur gick det? Sag du till Vita frun?"
Pojken har inte sett nagot levande vasen, och det sager han ocksa. Da hugger den gamle spaden i en sten med sadan kraft, att stenen klyves i tu, och sager med en rost, som kommer djupt nerifran den allra forfarligaste fortvivlan: "Har Vita frun pa Vibyholm fatt vila och inte jag!"
Hittills ha de vandrat i sodra delen av tradgarden, men nu gar tradgardsmastaren mot vastra delen. Har aro anlaggningarna av annat slag. Marken ar utjamnad till breda grasmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kalsangar och barbuskar. De sma lusthusen finnas ocksa dar, men de aro som oftast rodmalade, de likna mest bondstugor och aro omgivna av humlegardar och korsbarsdungar.
Har stannar tradgardsmastaren ett ogonblick och kastar till pojken dessa ord: "Den har trakten kallar jag for Vingaker."
Strax darefter pekar han pa en byggnad, som ar mycket enklare uppford an de ovriga och mest av allt liknar en smedja. "Det har ar en stor redskapsverkstad," sager han. "Den kallar jag Eskilstuna. Du kan ga in och se dig om, ifall du har lust."
Pojken gar in och ser en ofantlig mangd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns sa mycket att titta pa, att han skulle ha kunnat ga dar hela natten, om inte tradgardsmastaren hade kallat pa honom.
Darpa vandra de utefter sjon pa norra sidan av tradgarden. Stranden gar ur och in: det ar udde och vik, udde och vik hela tradgarden utefter. Utanfor uddarna ligga sma oar, som aro skilda fran land av tranga sund. De sma oarna hora ocksa till tradgarden. De aro planterade med samma omsorg som allt det ovriga.
Pojken gar forbi det ena vackra stallet efter det andra, men han stannar inte, forran han kommer till en statlig, rod kyrka. Den ligger ganska ansenlig pa en udde, som ar overskuggad av rika frukttrad. Tradgardsmastaren vill ga forbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att fa ga in. "Aja, ga in da," svarar han, "men akta dig for biskop Rogge! Det kan nog handa, att han haller till har i Strangnas an i dag."
Sa springer pojken in i kyrkan och ser pa gamla gravvardar och skona altarskap. Framfor allt annat beundrar han en ryttare i forgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid forhuset. Har ocksa finns sa mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han maste ge sig av for att inte lata tradgardsmastaren vanta.
Nar han kommer ut igen, marker han, att tradgardsmastaren star och betraktar en uggla, som jagar en rodstjart uppe i luften. Den gamle visslar at rodstjarten, den kommer till honom och slar tryggt ner pa hans axel, och nar ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden. "Han ar nog inte sa farlig, som han ser ut," tanker pojken, nar han ser hur omt den gamle skyddar den stackars sangfageln.
Men sa fort tradgardsmastaren ser pojken, vander han sig mot honom och fragar om han sag biskop Rogge. Och nar pojken svarar nej, sager han med den storsta gramelse: "Har biskop Rogge fatt vila och inte jag!"
Kort darpa komma de till det ansenligaste av de manga dockhusen. Det ar en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, forenade med langa huslangor.
"Ga in och se dig om, ifall du har lust!" sager tradgardsmastaren. "Det har ar Gripsholm, och har ska du akta dig, sa att du inte rakar ut for kung Erik."
Pojken gar genom ett djupt portvalv och kommer in pa en stor, trekantig gard, som ar omgiven av laga hus. De se inte sa sardeles fornamliga ut, och pojken bryr sig inte om att ga in i dem. Han bara hoppar bock ett slag over ett par langa kanoner, som sta dar, och springer sedan vidare. Han gar genom annu ett djupt portvalv och kommer till annu en borggard, som ar omgiven av praktiga byggnader, och har gar han in. Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvarbjalkar synliga i taket och alla vaggar tackta av hoga, morka tavlor, dar allvarsamma herrar och damer aro avbildade i besynnerliga, styva drakter.
En trappa hogre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu marker han riktigt, att han ar pa ett kungligt slott, for han ser inte annat an granna portratt av kungar och drottningar pa vaggarna. Men en trappa hogra upp ar en stor vind, och runt om den ligga mangahanda rum. Det finns ljusa rum med vita, skona mobler, och det finns en liten teater och alldeles darbredvid ett riktigt fangelse: ett rum med nakna stenvaggar och gallergluggar och ett golv, som ar nott av fangarnas tunga steg.
Dar finns sa mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat ga dar i manga dar, men tradgardsmastaren kallar pa honom, och han vagar inte annat an lyda.
"Sag du till kung Erik?" fragar han, nar pojken kommer ut. Men pojken har ingenting sett, och da sager gubben, som han brukar, fast med an djupare fortvivlan: "Har kung Erik fatt ga till vila, men inte jag!"
Sa ga de fram till ostra delen av tradgarden. De ga forbi ett badhus, som tradgardsmastaren kallat Sodertalje, och ett gammalt slott, som han kallar Horningsholm. Har ar annars inte sa mycket att se. Det ar fullt av klippor och skar, som bli allt odsligare och naknare, ju langre ut de ligga.
De vanda nu mot soder, och pojken kanner igen den dar hacken, som heter Kolmarden, och forstar, att de narma sig utgangen.
Han ar glad at allt, som han har fatt se, och nar han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han garna tacka tradgardsmastaren. Men gubben hor inte alls pa honom, utan gar bara ratt fram till porten. Dar vander han sig till pojken och racker honom sin spade. "Se har," sager han, "hall i den har, medan jag laser opp grinden!"
Men pojken ar redan sa angslig for allt besvar, som han har vallat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare moda. "Inte behover ni oppna den har tunga grinden for min skull," sager han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det ar inte nagon svarighet alls for honom, som ar sa liten.
Detta gor han i storsta valmening, och helt forvanad blir han, nar han hor, att tradgardsmastaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och haftigt skakar i gallergrinden.
"Vad ar det? Vad ar det?" sager pojken. "Jag ville bara spara tradgardsmastaren besvar. Varfor ar ni sa ond?"
"Jag ma val vara ond," sager den gamle. "Det hade inte behovts mera, an att du hade tagit emot min spade, sa hade du fatt ga kvar har och skota tradgarden, men jag hade blivit avlost. Nu vet jag inte hur lange jag far ga har."
Han star dar och skakar i grinden och ser forfarligt ond ut, men pojken kan inte lata bli att tycka, att det ar synd om honom, och han vill trosta honom.
"Ni ska inte vara ledsen for detta, herr Karl av Sodermanland," sager han, "for det finns ingen, som skulle skota om er lustgard sa val, som ni gor det."
Nar pojken sager detta, blir den gamla tradgardsmastaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det gar som en ljusning over de harda dragen. Men han kan inte se riktigt, for pa samma gang bleknar hela gestalten bort och forsvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela tradgarden bleknar och forsvinner med blommor och frukter och solsken, och dar den har statt, syns ingenting annat an vild och fattig skogsmark.
