Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Men i Blekinge gar det helt annorlunda till, nar hav och land motas. Dar splittrar landet sonder sig i uddar och oar och holmar, och havet delar sig i fjadrar och vikar och sund, och det ar kanske detta, som gor, att det ser ut, som om de skulle motas i gladje och endrakt.
Tank nu forst och framst pa havet! Langt ute ligger det odsligt och tomt och stort och har inte nagot annat att gora an att rulla sina graa vagor. Nar det kommer inte mot land, rakar det pa det forsta skaret. Detta tar det genast valdet over, sliter av allt gront och gor det lika naket och gratt, som det sjalvt ar. Sa moter det annu ett skar. Med detta gar det likadant. Och annu ett. Ja, det gar likadant med detta ocksa. Det blir avklatt och utplundrat, som om det skulle fallit i rovarhander. Men sa komma skaren allt tatare, och da forstar havet visst, att landet sander emot det sina minsta barn for att beveka det till mildhet. Det blir ocksa allt vanligare, ju langre inat det kommer, rullar sina vagor mindre hoga, dampar sina stormar, lamnar gronska kvar i sprickor och ramnor, fordelar sig i sma sund och vikar och blir till sist inne vid land sa ofarligt, att smabatar vaga sig ut pa det. Det kan visst inte kanna igen sig sjalvt, sa ljust och vanligt har det blivit.
Och tank sa pa landbacken! Den ligger enformig och ar sig lik nastan overallt. Den bestar av flacka akerfalt med en och annan bjorkhage mellan dem eller ocksa av langstrackta skogsasar. Den ser ut, som om den bara tankte pa havre och rovor och potatis och gran och tall. Sa kommer en havsvik, som skar langt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar den med bjork och al, alldeles som om den vore en vanlig sotvattenssjo. Sa kommer annu en vik infarande. Inte heller den bryr landbacken sig om att krusa for, utan den far samma bekladnad som den forsta. Men sa borjar fjardarna vidga sig och bryta sig. De splittra sonder falten och skogarna, och sa kan inte landbacken undga att marka dem. "Jag menar, att det ar sjalva havet, som kommer," sager landbacken, och sa borjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut oar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagsklader och statar sedan med stora ektrad och lindar och kastanjer och med blommande lovangar och blir sa grann som en herrgardspark. Och da den moter havet, ar den sa forandrad, att den inte kan kanna igen sig sjalv.
Allt det dar kan man ju inte riktigt se, forran det blir sommar, men pojken markte anda hur mild och vanlig naturen var, och han borjade kanna sig lugnare an forut pa natten. Da horde han plotsligt ett starkt och hemskt tjut nerifran badhusparken. Och nar han reste sig upp, sag han en rav sta i det vita manskenet pa planen under balkongen. For Smirre hade foljt efter gassen an en gang. Men nar han hade funnit platsen, dar de hade stallt sig, hade han forstatt, att nu var det omojligt att komma at dem pa nagot satt, och da hade han inte kunnat lata bli att tjuta av forargelse.
Nar raven tjot pa detta satt, vaknade den gamla Akka, forargasen, och fastan hon nastan ingenting kunde se, tyckte hon sig anda kanna igen rosten. "Ar det du Smirre, som ar ute i natt?" sade hon. – "Ja," sade Smirre, "det ar jag, och jag vill nu fraga vad ni gass tycker om den natt, som jag har skaffat er." – "Ar det din mening att saga, att det ar du, som har sant emot oss bade marden och uttern?" fragade Akka. – "En god bragd ska inte fornekas," sade Smirre. "Ni ha en gang lekt gasleken med mig. Nu har jag borjat leka ravleken med er, och jag ar inte sinnad att upphora med den, sa lange som en enda av er finns i livet, om jag sa skulle nodgas folja er over hela landet." – "Du, Smirre, borde anda tanka pa om det ar ratt av dig, som ar vapnad med bade tand och klo, att pa detta satt forfolja oss, som ar forsvarslosa," sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lat radd, och han sade hastigt: "Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den dar Tummetott, som nu sa manga ganger har statt mig emot, sa lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska da aldrig mer forfolja varken dig eller nagot av de dina." – "Inte kan jag ge dig Tummetott," sade Akka. "Fran den yngsta till den aldsta av oss vill vi garna ge vara liv for hans skull." – "Haller ni honom sa kar," sade Smirre, "da lovar jag dig, att han ska bli den forsta av er, som jag ska krava hamnd pa."
Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsant ett par vralande till, blev allt tyst. Pojken lag alltjamt vaken. Nu var det Akkas ord till raven, som hindrade honom fran att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle fa hora nagot sa stort, som att nagon ville vaga livet for hans skull. Fran den stunden kunde det inte mer sagas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om nagon.
IX. Karlskrona
Det var en kvall i Karlskrona, nar det var mansken. Det var vackert och lugnt, men forut pa dagen hade det stormat och regnat, och manniskorna trodde visst, att ovadret fortfor annu, for knappt nagon enda av dem hade vagat sig ut pa gatan.
Medan staden lag dar sa odslig, kommo Akka, vildgasen och hennes flock flygande over Vammon och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena kvallen for att soka sig en saker sovplats i skargarden. De kunde inte stanna pa land, darfor att de blevo storda av Smirre rav, varhelst de slogo ner.
Nar nu pojken red fram hogt uppe i luften och sag pa havet och skargarden, som bredde ut sig framfor honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spoklikt ut. Himlen var inte langre bla, utan den valvde sig over honom som en kupa av gront glas. Havet var mjolkvitt. Sa langt som han kunde se, rullade det sma vita vagor med silverskimmer pa topparna. Mitt i detta vita lago de mangfaldiga skargardsoarna alldeles kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller sma, vare sig att de voro jamna som angar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till och med boningshus och kyrkor och vaderkvarnar, som annars bruka vara vita eller roda, avtecknade sig svarta mot den grona himlen. Pojken tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och att han var kommen till en annan varld.
Han tankte just, att denna natt ville han halla sig tapper och inte bli radd, da han fick se nagot, som riktigt skramde honom. Det var en hog klippo, som var tackt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram flackar av klart, skimrande guld. Han kunde inte lata bli att tanka pa Maglestenen vid TrolleLjungby, som trollen ibland lyfte upp pa hoga guldpelare, och han undrade om det har var nagot i samma vag,
Men stenarna och guldet hade det val anda gatt an, om det inte hade legat sa mycket otyg i vattnet runt omkring on. Det sag ut som valar och hajar och andra stora havsdjur, men pojken forstod, att det var havstrollen, som hade samlat sig kring on och amnade kravla sig upp pa den for att strida med landtrollen, som bodde dar. Och de pa land voro nog radda, for han sag hur en stor jatte stod overst pa toppen av on och strackte upp armarna liksom i fortvivlan over all den olycka, som skulle overga honom och hans o.
Pojken blev inte litet forskrackt, nar han markte, att Akka borjade sanka sig just over den dar on. "Nej, for all del! Dar ska vi val inte sla ner," sade han.
Men gassen fortfor att sanka sig, och snart maste pojken forvana sig over att han hade kunnat se sa galet. De stora stenblocken voro for det forsta ingenting annat an hus. Hela on var en stad, och de lysande guldflackarna voro lyktor och upplysta fonsterrader. Jatten, som stod hogst pa on och strackte upp armarna, var en kyrka med tva tvara torn, och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro batar och fartyg av alla slag, som lago fortojda runt omkring on. Pa den sidan, som lag at land, funnos mest roddbatar och segelslupar och sma kustangare, men vid den sidan, som vette at havet, lago pansarkladda krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakatlutande skorstenar, andra langa och smala och sa formade, att de borde kunna glida genom vattnet liksom fiskar.
