Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Och uppfor och utfor alla dessa klyftor och klippor krypa och krangla rankor och revor. Trad vaxa dar ocksa, men vinden makt ar sa stor, att traden maste forvandla sig till rankor, de med, for att kunna halla sig kvar pa branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lovverket star over dem som ett trangt valv, och lagstammiga bokar sta i klyftorna som stora lovtalt.
Dessa markvardiga bergvaggar tillika med det vida, bla havet utanfor dem och den skimrande, skarpa luften ovan dem ar det, som gor Kullaberg sa kart for manniskorna, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, sa lange sommaren racker. Svarare kan det vara att saga vad det ar, som gor det sa tilldragande for djuren, att varje ar samlas dit till ett stort lekmote. Men detta ar en sed, som har foljts sedan uraldriga tider, och man borde ha varit med, redan nar den forsta havsvagen krossades till skum mot stranden, for att kunna forklara varfor just Kullaberg blev valt till motesplats framfor varje annat stalle.
Nar motet skall aga rum, gora kronhjortarna, radjuren, hararna, ravarna och de ovriga vilda fyrfotingarna farden till Kullaberg redan pa natten for att inte bli bemarkta av manniskorna. Strax innan solen gar upp, taga de alla fram till lekplatsen, som ar en ljunghed till vanster om vagen inte sardeles langt fran bergets yttersta udde.
Lekplatsen omgives pa alla sidor av runda klippkullar, som dolja den for envar, som inte rakar komma alldeles inpa dem. Och i mars manad ar det inte mycket troligt, att nagon vandrare skall forirra sig dit. Alla de framlingar, som annars brukar strova omkring pa kullarna och klattra uppat bergets sidor, ha hoststormarna jagat bort redan for manga manader sedan. Och fyrvaktaren ute pa udden, den gamla frun i Kullagarden och Kullabonden och hans husfolk, de ga sina vanliga vagar och springa inte omkring pa de odsliga ljungfalten.
Nar fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, sla de sig ner pa de runda bergkullarna. Varje djurslag haller sig for sig sjalvt, fastan det ar givet, att pa en dag som denna allman fred rader och ingen behover frukta for att bli overfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra over ravarnas kulle utan att forlora sa mycket som ett av sina langa oron. Men djuren stalla anda upp sig i sarskilda flockar. Det ar gammal sedvanja.
Sedan alla ha intagit sina platser, borja de se sig om efter faglarna. Det brukar alltid vara vackert vader denna dag. Tranorna aro goda varderspaman och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de vantade regn. Men fast luften ar klar och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga faglar. Detta ar besynnerligt. Solen star hogt pa himlen, och faglarna borde redan vara pa vag.
Vad djuren pa Kullaberg daremot lagga marke till ar en och annan liten, mork sky, som sakta drager fram over slattlandet. Och se! En av dessa skyar styr nu plotsligen utmed kusten av Oresund upp mot Kullaberg. Nar skyn har kommit mittover lekfaltet, stannar den, och pa samma gang borjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestod av toner. Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjamt klingar och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner over en kulle, hela skyn pa en gang, och ogonblicket darefter ar kullen fullkomligt skyld av graa larkor, granna rod-gra-vita bofinkar, sprackliga starar och grongula mesar.
Strax darefter drar annu en sky fram over slatten. Den stannar over varje gard, over statarstugor och slott, over kopingar och stader, over bondgardar och jarnvagsstationer, over fiskelagen och sockerbruk. For varje gang den stannar suger den till sig fran gardarna nere pa marken en liten uppvirvlande pelare av sma graa dammkorn. Pa detta satt vaxer den och vaxer, och nar den antligen ar samlad och styr upp mot Kullaberg, ar den inte langre bara en sky, utan ett helt moln, som ar sa stort, att det kastar skugga pa marken alltifran Hoganas till Molle. Nar den stannar over lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lang stund maste det regna grasparvar ner pa en av kullarna, innan de, som flugit innerst i molnet, ater fa se en skymt av dagsljuset.
Men det storsta av dessa fagelmoln ar anda det, som nu visar sig. Det har bildats av flockar, som ha kommit farande fran alla hall och slutit sig till det. Det ar tungt grablatt, och ingen solstrale tranger igenom det. Det kommer dystert och skrackingivande som ett askmoln. Det ar fullt av det hemskaste ovasen, det grasligaste skrikande, det hanfullaste skratt och det mest olycksbadande kraxande. Alla pa lekplatsen blir glada, nar det antligen upploser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av krakor och kajor och korpar och rakor.
Darefter synas pa himlen inte bara skyar, utan en mangd olika streck och tecken. Sa visa sig raka, prickade linjer i oster och nordost. Det ar skogsfagel fran Goinge harader: orrar och tjadrar, som komma flygande i langa rader med ett par meters avstand fran varandra. Och simfaglarna, som halla till pa Maklappen utanfor Falsterbo, komma nu svavande fram over Oresund i manga besynnerliga flygordningar: i trianglar och langa krokar, i sneda hakar och halvcirklar.
Till det stora motet, som agde rum det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, kommo Akka och hennes flock senare an alla andra, och detta var inte att undra pa, for Akka hade mast flyga over hela Skane for att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, sa snart hon vaknade, varit tvungen att fara ut och soka reda pa Tummetott, som i manga timmar hade gatt och spelat for grarattorna och lockat dem langt bort fran Glimmingehus. Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet, att svartrattorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgangen, och det var alltsa inte mer nagon fara att lata tornugglans pipa tystna och lamna grarattorna frihet att ga vart de behagade.
Men det var inte Akka, som upptackte pojken, dar han gick med sitt langa folje, och helt hastigt sankte sig over honom, omfattade honom med nabben och svavade uppat luften med honom, utan det var herr Ermenrich, storken. For herr Ermenrich hade ocksa givit sig ut att soka efter honom, och sedan han hade fort honom upp till storkboet, bad han honom forlata, att han forra kvallen hade behandlat honom med vanvordnad.
Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vanner. Akka visade sig ocksa mycket vanlig mot honom, strok sitt gamla huvud flera ganger mot hans arm och prisade honom, darfor att han hade hjalp dem, som voro i betryck.
Med det far man saga till pojkens heder, att han inte ville ta emot berom, som han inte hade fortjanat. "Nej, mor Akka," sade han, "ni ska inte tro, att jag lockade bort de gra for att hjalpa de svarta. Jag ville bara visa herr Ermenrich, att jag dugde till nagot."
Knappt hade han sagt detta, forran Akka vande sig till storken och fragade om han trodde, att det var radligt att fora Tummetott med till Kullaberg. "Jag menar, att vi kan lite pa honom som pa oss sjalva," sade hon. Storken tillradde genast mycket ivrigt att lata Tummetott folja med. "Visst ska ni ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka," sade han. "Det ar en lycka for oss, att vi kan lona honom for allt, vad han i natt har utstatt for var skull. Och eftersom det annu gramer mig, att jag forra kvallen inte uppforde mig mot honom pa ett passande satt, sa ska det bli jag, som bar honom pa min rygg anda till motesplatsen."
Det finns inte mycket, som smakar battre an att fa berom av sadana, som sjalv aro kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig kant sig sa glad, som nar vildgasen och storken talade om honom pa detta satt.
Pojken gjorde alltsa farden upp till Kullaberg ridande pa storkrygg. Fastan han visste, att detta var en stor heder, vallade det honom anda mycken mer angslan, darfor att herr Ermenrich var en mastare i att flyga och satte av med en annan fart an vildgassen. Medan Akka flog sin raka vag med jamna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster. An lag han stilla pa en omatlig hojd och flot i luften utan att rora vingarna, an kastade han sig nerat med en sadan fart, att det forefoll, som om han skulle storta till marken hjalplost som en sten, an roade han sig med att fara runt omkring Akka i stora och sma kretsar likt en virvelvind. Pojken hade aldrig varit med om nagot sadant forut, och fastan han satt i standig skrack, maste han erkanna for sig sjalv, att han inte forut hade vetat vad en god flykt ville saga.
