Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
"Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjalpa er med detta," sade pojken, "men jag far val aldrig nagon makt bland manniskor." – "Nej, vi star har och talar, som om vi aldrig skulle traffas mer," sade Akka, "och vi kommer val anda att motas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina." Hon lyfte vingarna, men hon kom ater, strok ett par ganger med nabben uppat och nerat Tummetott och flog sa antligen sin vag.
Det var ljusan dag, men ingen manniska rorde sig pa garden, sa att pojken kunde ga, vart han ville. Han skyndade till kostallet, for hos korna visste han att han skulle fa bast besked. Det sag bedrovligt ut i lagarden. I varas hade det funnits tre praktiga kreatur dar, men nu stod dar bara en enda ko. Det var Majros, och det marktes pa henne, att hon langtade efter sina kamrater. Hon hangde med huvudet och hade knappt rort ett stra av maten, som lag framfor henne.
"Goddag, Majros!" sade pojken och sprang utan fruktan in i baset. "Hur star det till med mor och far? Hur mar katten och gassen och honsen, och var har du gjort av Stjarna och Gull-Lilja?"
Nar Majros horde pojken rost, ryckte hon till, och det sag ut, som om hon skulle ha amnat stanga honom. Men hon var inte sa haftig nu som forr, utan hon gav sig tid att se pa Nils Holgersson, innan hon stotte till. Han var lika liten, som nar han for sin vag, och han var kladd pa samma satt, men han var anda alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i varas, hade haft en tung och langsam gang och slapig rost och somniga ogon, men den, som kom igen, var latt och vig, rask i talet och ogon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en sa kack hallning, att man maste fa respekt for honom, sa liten han var, och fastan han inte sjalv sag glad ut, blev den glad, som sag honom.
"Muu," ramade Majros. "De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Valkommen hem, Nils Holgersson, valkommen hem! Det har var den forsta glada stunden, som jag har haft pa aldrig sa lange." – "Tack ska du ha, Majros!" sade pojken och kande sig riktigt glad over att ha bli sa val mottagen. "Tala nu om hur det star till med far och mor!"
"De har inte haft annat an sorger, allt sedan du for din vag," sade Majros. "Allra varst ar det med den dyra hasten, som har statt och atit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han fa den sald. Det ar for hastens skull, som bade Stjarna och Gull-Lilja har kommit harifran."
Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var forlagen att fraga rent ut. Darfor sade han: "Mor blev val allt bra ledsen, nar hon fick se, att Marten gaskarl var bortflugen?"
"Jag tror inte, att hon skulle ha sorjt mycket for gaskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, nar han for sin vag. Nu klagar hon mest av allt over att det var hennes egen son, som smog sig hemifran och tog gaskarlen med sig."
"Jasa, hon tror, att jag stal gaskarlen?" sade pojken. – "Vad annat skulle hon tro?" – "Far och mor inbillar sig val, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare." – "De tanker, att det star illa till med dig," sade Majros, "och de har sorjt over dig, sasom man sorjer, nar det karaste man ager har gatt forlorat."
Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, nar han hade fatt hora detta, och begav sig in i haststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det marktes pa allting, att Holger Nilsson hade velat inratta det sa, att nykomlingen skulle trivas. Darinne stod en praktig, grann hast, som riktigt sken av valmaga.
"Goddag i stallet!" sade pojken. "Jag har hort, att det ska finnas en sjuk hast har. Det kan val aldrig vara du, som ser sa frisk och valmaende ut?" Hasten vande pa huvudet och sag noga pa pojken. "Ar du sonen i huset?" sade han. "Jag har hort mycket ont om honom. Men du har ett sa gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han hade blivit forvandlad till en pyssling." – "Jag vet nog, att jag har lamnat ett daligt namn efter mig har pa garden," sade Nils Holgersson. "Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan gora detsamma, for jag ska inte droja lange hemma. Innan jag gar, vill jag i alla fall hora vad det ar, som fattas dig."
"Skada, att du inte stannar," sade hasten, "for jag kanner pa mig, att vi skulle ha blivit goda vanner. Med mig ar det inte nagot annat fel, an att jag har fatt nagot i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter sa val gomd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, sa att jag rakt inte kan ga. Om du ville tala om for Holger Nilsson vad som fattas mig, sa tror jag, att han latt kunde hjalpa mig. Jag skulle bli glad att kunna gora nytta for mig. Jag riktigt skams att sta har och ata utan att arbeta."
"Det var val, att du inte har nagon riktigt sjukdom," sade Nils Holgersson. "Jag far forsoka stalla sa, att du blir botad. Det gor dig val ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv har pa din hov?"
Nils Holgersson var natt och jamnt fardig med hasten, nar han horde roster pa garden. Han skot upp stalldorren litet pa glant och sag ut. Det var far och mor, som kommo gaende fran vagen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fatt manga fler rynkor i ansiktet an forut, och fars har hade granat. Mor gick och talade med far om att han borde forsoka fa ett lan av hennes svager. "Nej, jag vill inte lana mer pengar," sade far, just da han gick forbi stallet. "Ingenting ar sa svart som att vara skuldsatt. Det ar battre att salja stugan." – "Jag skulle inte ha sa mycket emot, att vi gor oss av med den," sade mor, "om det inte vore for pojken skull. Men vart ska han ta vagen, om han kommer hem en dag, fattig och elandig, som man kan forsta att han ska vara, och vi inte finns har?" – "Ja, du har ju ratt i detta," sade far, "men vi far val be dem, som kommer efter oss, att de tar vanligt emot honom och talar om for honom, att han ar valkommen till oss. Vi ska inte saga ett ont ord, hurudan han ar. Ska vi, mor?" – "Anej da! Om jag bara hade honom har tillbaka, sa att jag visste, att han inte behovde svalta och frysa ute pa vagarna, skulle jag inte fraga efter nagot annat."
Nar far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte hora mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rord, nar han horde, att de hyste sa stor karlek for honom, fastan de trodde, att han hade kommit pa avvagar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. "Men det kanske ar storre sorg for dem, om de far se mig sadan, som jag nu ar," tankte han.
Medan han stod och tvekade, kom ett akdon och stannade vid grinden. Pojken hade sa nar ropat till av forvaning, for de, som stego ur och gingo in pa garden, kunde inte vara nagra andra an Asa gasapiga och hennes far. De hollo varandra i hand, nar de vandrade upp till huset. De kommo sa stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ogonen. Nar de voro ungefar mittpa garden hejdade Asa gasapiga sin far och sade till honom: "Ni kommer val ihag, far, att ni inte far saga nagot till dem om traskon eller om gassen eller om pysslingen, som var sa lik Nils Holgersson, att om det inte var han sjalv, matte den anda haft nagot att gora med honom." – "Nej, for all del," sade Jon Assarsson. "Jag ska bara saga, att du fick god hjalp av deras son flera ganger, medan du gick och sokte efter mig, och att vi darfor har kommit hit for att fraga om vi inte kan gora dem nagon tjanst tillbaka, nu nar jag har blivit burgen karl och har mer, an jag behover, genom gruvan, som jag fann daroppe." – "Ja, jag vet nog, att du kan lagga dina ord val," sade Asa. "Det var bara det dar enda som jag ville att du inte skulle saga."
De gingo in i stugan, och pojken skulle bra garna ha velat hora vad de talade om darinne, men han vagade sig inte ut pa gardsplanen. Det gick inte sardeles lang tid, forran de kommo ut igen, och da foljde far och mor med dem ner till grinden. Det var markvardigt, hur glada de nu vore. Det sag ut, som om de hade fatt nytt liv.
