Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Ingen manniska syntes till, utan pojken kunde ga fritt omkring, vart han ville, och nar han kom in i tradgarden, lade han marke till nagot, som nara nog forsatte honom i gott humor. Han hade stigit upp i en liten ronn for att ata ronnbar, men innan han hade natt upp till en klase, fick han syn pa en haggbuske, som ocksa var full med bar. Han hasade sig utfor ronnstammen och klattrade upp i haggen, men knappt var han dar, forran han upptackte en vinbarsbuske, dar det annu hangde kvar langa, roda klasar. Och nu sag han, att hela tradgarden var uppfylld med krusbar och hallon och nypon. Det fanns kalrotter och rovor borta pa gronsakslanden, det fanns bar pa vartenda buske, fron pa orterna, sma kornfyllda ax pa grasstrana. Och dar pa gangen, nej, han sag bestamt inte miste, dar lag ett stort, grant apple och blankte i manskenet!
Pojken slog sig ner pa en graskant med det stora applet framfor sig och borjade skara sma stycken ur det med slidkniven. "Det skulle inte vara sa tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jamt vore sa latt att fa god mat som pa det har stallet," tankte han.
Han satt och grubblade, medan han at, och till sist undrade han om det inte vore sa gott, att han stannade, dar han nu var, och late vildgassen fara mot soder utan honom. "Jag vet rakt inte hur jag ska forklara for Marten gaskarl, att jag inte kan fara hem," tankte han. "Det ar battre, att jag skiljer mig fran honom. Jag kunde samla mig ett vinterforrad, jag likaval som ekorrarna, och om jag bodde i en mork vra i stallet eller ladugarden, behovde jag inte frysa ihjal."
Just som han tankte detta, horde han en latt susning over sitt huvud och ogonblicket darefter stod nagot, som liknade en liten kort bjorkstubbe, bredvid honom pa marken. Stubben vred och vande pa sig, och tva ljusa punkter uppe i tornet lyste som eldkol. Detta sag ut som ett riktigt trolleri, men pojken markte snart, att stubben hade en krokig nabb och stora fjaderkransar kring de glodande ogonen, och da lugnade han sig.
"Det var riktigt roligt, att raka pa en levande varelse," sade han. "Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om for mig vad det har stallet heter, och vad det ar for folk, som bor har?"
Kattugglan hade denna kvallen som alla andra hostkvallar suttit pa en pinne i den stora stegen, som stod stodd mot hustaket, och tittat ner pa grusgangar och grasmattor for att spana efter rattor. Men till hennes stora forvaning hade inte ett enda graskinn visat sig. I stallet sag hon, att nagot, som likande en manniska, fastan det var mycket, mycket mindre, rorde sig i tradgarden. "Har har jag nog den, som skrammer bort rattorna," hade kattugglan tankt. "Vad i all varlden kan det vara for en?"
"Det ar inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla," tankte hon vidare. "Jag trodde, att en fagel, som sa lange som jag har bott pa en gammal herrgard, skulle ha reda pa allt, som finns i varlden. Men detta overgar mitt forstand.
Hon hade stirrat pa det dar, som rorde sig pa sandgangarna, tills ogonen glodde. Slutligen hade nyfikenheten tagit overhand, sa att hon hade flugit ner till marken for att se narmare pa den frammande.
Nar pojken borjade tala, lutade ugglan sig framat och beskadade honom. "Han har varken klor eller taggar," tankte hon, "men vem kan veta om han inte ager en gifttand eller nagot annat, annu farligare vapen? Jag far forsoka att ta litet battre reda pa vad han gar for, innan jag vagar mig pa honom."
"Garden heter Marbacka," sade ugglan, "och har har bott herrskap forr i tiden. Men vad ar du sjalv for en?" – "Jag funderar pa att flytta hit," sade pojken utan att svara pa ugglans fraga. "Tror du, att det kan ga for sig?" – "Aja, inte ar det mycket med stallet nu, emot vad det har varit," sade ugglan, "men nog kan man harda ut har. Det beror mest pa vad du tankte leva av. Amnar du sla dig pa rattjakt?" – "Nej, for all del," sade pojken. "Det ar mer fara for att rattorna ska ata opp mig, an att jag ska gora dem nagon skada.
"Det kan val aldrig vara mojligt, att han ar sa ofarlig, som han sager," tankte kattugglan. "Men jag tror anda, att jag gor ett forsok." Hon hojde sig i luften, och i nasta ogonblick hade hon slagit klorna i Nils Holgerssons skuldra och hackade efter hans ogon. Pojken satte ena handen for ogonen och sokte gora sig fri med den andra. Pa samma gang ropade han pa hjalp av alla krafter. Han markte, att han var i riktig livsfara, och han sade till sig sjalv, att denna gangen var det visst slut med honom.
*
Nu far jag tala om hur markvardigt det foll sig, att just det aret, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, var det en manniska, som gick och tankte pa att skriva en bok om Sverige, som skulle passa for barn att lasa i skolorna. Hon hade tankt pa detta fran jultiden anda till hosten, men hon hade inte fatt en rad skriven pa boken, och till sist hade hon blivit sa trott vid alltsammans, att hon sade till sig sjalv: "Det har duger du inte till. Satt dig ner och dikta sagor och berattelser, som du brukar, och lat en annan skriva denna boken, som maste vara larorik och allvarlig, och dar det inte far finnas ett osant ord!"
Det var sa gott som avgjort, att hon skulle overge foretaget, men hon tyckte ju, att det skulle ha varit roligt att fa skriva nagot vackert om Sverige, och hon hade svart att lamna arbetet ifran sig. Till sist foll det henne in, att det kanske var darfor, att hon satt i en stad och bara hade gator och husvaggar omkring sig, som hon inte kunde komma i gang med skrivningen. Och hon fore ut pa landet, dar hon kunde se skogar och akrar, skulle det kanske ga battre.
Hon var fran Varmland, och det stod alldeles klart for henne, att hon ville borja boken med det landskapet. Och forst och framst skulle hon beratta om stallet, dar hon hade vuxit upp. Det hade varit en liten herrgard, som hade legat langt ur varlden, och dar manga gammaldags bruk och seder hade bibehallit sig. Hon hade tankt, att det skulle vara roligt for barn att hora om de mangfaldiga sysslor, som hade foljt pa varandra aret runt. Hon ville tala om for dem hur de hade firat jul och nyar och pask och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft for mobler och husgerad, hur det hade sett ut i kok och visthus, i lagard och stall, i loge och bastu. Men nar hon skulle skriva om detta, ville pennan inte rora sig. Hon kunde rakt inte forsta varav det kom sig, men det var sa i alla fall.
Det var visserligen sant, att hon kom ihag allt det dar lika tydligt, som om hon annu hade levat mittibland det. Men hon sade till sig sjalv, att eftersom hon anda skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla garden och se pa den an en gang, innan hon skrev om den. Hon hade inte varit dar pa manga ar, och hon tyckte inte illa om att fa en anledning att resa dit. Egentligen langtade hon dit, var i varlden hon an befann sig. Hon sag nog, att andra platser voro bade vackrare och battre, men hon kunde ingenstans finna en sadan trygghet och trevnad, som hon hade kant i sitt barndomshem.
Emellertid var det inte en sa latt sak for henne att fara hem, som man kunde tro, for garden var sald till manniskor, som hon inte kande. Hon tankte nog, att de skulle ta val emot henne, men hon ville inte komma till det gamla stallet for att sitta och tala med frammande, utan for att riktigt kunna paminna sig hur det hade varit dar forr i tiden. Fordenskull stallde hon sa till, att hon skulle komma dit sent en kvall, da arbete var slut och folket befann sig inomhus.
Hon hade aldrig trott, att det skulle vara sa underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och korde fram mot den gamla garden, tyckte hon for var minut blev allt yngre och yngre, och snart var hon inte mer an en gammal manniska med har, som borjade grana, utan en liten tos med korta kjolar och lang, linvit flata. Nar hon satt dar och kande igen varenda gard utmed vagen, kunde hon snart inte fa for sig annat, an att allt darhemma skulle vara sig likt som forr i varlden. Far och mor och syskon skulle sta pa trappan och ta emot henne, den gamla hushallerskan skulle skynda till koksfonstret for att se efter vem som kom akande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp pa henne.
