Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗
Se, det hade varit sa, att fastan manniskor mycket lange hade vetat, att det fanns ett stort jarnmalmsfalt nara Gallivare, hade brytningen forst kommit riktigt i gang for nagra fa ar sedan, nar jarnvagen hade blivit fardig. Da hade flera tusen manniskor strommat dit upp pa en gang, och arbete hade det nog funnits for dem, men inte bostader, utan sadana hade de fatt laga i ordning at sig sjalva, sa gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfort kakar av larar och tomma dynamitlador, som de hade lagt pa varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga manga ordentliga hus, men hela stallet sa markvardigt ut i alla fall. Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibalnd dem rakade man pa den orojda skogsmarken med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor for disponenten och ingenjorerna, och det fanns laga, besynnerliga kakar, som stodo kvar sedan den forsta tiden. Det fanns jarnvag och elektriskt ljus och stora maskinhus, man kunde aka pa sparvag djupt inat berget genom en tunnel, som var upplyst av sma glodlampor. Det var den valdigaste rorelse overallt, och det ena malmtaget efter det andra avsandes fran stationen. Men runt omkring lag den stora vildmarken, dar ingen aker plojdes och inga hus timrades, dar det inte fanns annat an lappar, som drevo omkring med sina renar.
Nu satt Asa och tankte pa att det var pa samma satt med livet har som med stallet. Det gick nog ordentligt och fredligt till for det mesta, men hon hade ocksa sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon kande pa sig, att det kanske kunde ga lattare har an pa andra stallen att fa det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.
Hon tankte pa hur det hade gatt, nar de hade kommit till Malmberget och fragat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ogonbryn. De sammanvuxna ogonbrynen var det mest anmarkningsvarda i fars utseende. De gjorde, att folk hade latt att komma ihag honom. Barnen fingo ocksa genast veta, att far hade arbetat flera ar vid Malmberget, men att han nu var borta pa vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, da oron kom over honom. Vart han gatt, det visste ingen, men alla voro sakra om att han skulle komma tillbaka om nagra veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, sa kunde de ju halla till i kaken, som han hade bott i, medan de vantade pa honom. En kvinna hade letat fram dorrnyckeln under troskeln och slappt in barnen. Ingen hade undrat over att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra pa att far sa dar drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte sa ovanligt haruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.
Asa hade inte svart att gora upp for sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvformannen hade blivit begraven forra sondagen. Hon hade dragits till kyrkan i Gallivare av disponentens egna hastar, och en lang procession av gruvarbetare hade foljt kistan. Vid graven hade en musikkar spelat, och en sangkor hade sjungit. Och efter jordfastningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna pa kaffe i skolhuset. Det var nagot i den vagen, som Asa gasapiga onskade for sin bror, lille Mats.
Hon hade redan sa ivrigt tankt sig in i saken, att hon nastan sag hela begravningstaget for sina ogon, men sa blev hon missmodig pa nytt och sade till sig sjalv, att det nog inte kunde bli sa, som hon ville. Inte darfor, att det skulle bli for dyrt. De hade sparat ihop sa mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en sa statlig begravning, som hon nagonsin onskade. Det svara lag dari, att hon visste, att stort folk aldrig ville ratta sig efter ett barn. Hon var inte mer an ett ar aldre an lille Mats, som sag sa liten och spad ut, dar han lag dod framfor henne. Hon var ju bara ett barn, hon ocksa. Kanske de vuxna skulle satta sig emot hennes onskningar, darfor att hon inte var annat an ett barn.
Det forsta, som Asa talade vid om begravningen, var sjukskoterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var dod, och hon hade vetat, redan innan hon oppnade dorren, att det maste vara slut med honom vid det har laget. Lille Mats hade forra eftermiddagen gatt omkring borta i gruvtrakten. Han hade statt for nara en stod dagoppning, nar gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade traffat honom. Han hade varit ensam, och han hade lange legat avsvimmad pa marken, utan att nagon hade vetat om olyckan. Till sist hade nagra karlar, som arbetade i dagoppningen, fatt bud om den pa ett besynnerligt satt. De pastodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera an en tvarhand hog, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjalpa lille Mats, som lag dar ovanfor gruvan och holl pa att forbloda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och forbunden, men det hade varit for sent. Han hade lidit sa stor blodforlust, att han inte hade kunnat leva.
Nar sjukskoterskan tradde in i stugan, tankte hon inte sa mycket pa lille Mats som pa hans syster. "Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?" sade hon for sig sjalv. "Hon ar val alldeles otrostlig."
Men hon markte, att Asa varken grat eller klagade, utan helt lugnt hjalpt henne med det, som skulle goras. Systern blev mycket forvanad, men hon fick forklaring, nar Asa borjade tala med henne om begravningen.
"Nar man har haft att gora med en sadan som lille Mats," sade Asa, for hon lade garna sina ord litet hogtidligt och lillgammalt, "sa maste man forst och framst tanka pa att hedra honom, medan man annu kan det. Det bli val tid att sorja sedan."
Och sa bad hon systern hjalpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde fortjana det battre an han.
Sjukskoterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finnas en trost i att tanka pa begravningen, sa var det en riktig lycka.
Hon lovade, att hon skulle hjalpa henne, och detta var en stor sak for Asa. Nu tyckte hon, att malet nastan var uppnatt, for syster Hilma var mycket maktig. Vid det stora gruvfaltet, dar sprangskotten ga alla dagar, visste ju varje arbetare, att han nar som helst kunde traffas av en kringflygande sten eller fa en lossnande berghall over sig, och darfor ville var och en garna sta val med sjukskoterskan.
Nar alltsa systern och Asa gingo omkring och bado gruvarbetarna, att de nasta sondag skulle folja lille Mats till graven, var det inte manga, som nekade. "Det ska vi val gora, eftersom syster ber oss," sade de.
Systern fick det ocksa lyckligt och val ordnat med massingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sangkoren. Skolhuset forsokte hon inte att fa upplatet, men eftersom det annu var varmt och stadigt sommarvader, beslots det, att begravningsgaster skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo lana bankar och bord fran godtemplarsalen och koppar och fat fran handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte anvande, sa lange som de bodde har i vildmarken, plockade for systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas pa kaffeborden.
Sa bestalldes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Lulea.
Det blev sa mycket uppstandelse for den begravningen, som Asa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick sjalva disponenten veta vad som var i gorningen.
Nar disponenten horde, att femtio gruvarbetare skulle folja till graven en tolv ars pojken, som efter allt, vad han visste, inte var annat an en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lat rent vanvettigt. Och sang och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven kladd med granris, och konfekt fran Lulea! Han skickade efter sjukskoterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. "Det ar syns att lata den stackars flickan slosa bort sina pengar pa detta sattet," sade han. "Det gar inte an, att stort folk sa dar rattar sig efter ett barns infall. Ni gor er ju lojliga allihop."
