Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa (бесплатная регистрация книга TXT) 📗

Han hade svart att fa in i tankarna, att den friska, grona skogen kunde brinna, men det var nog sa i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, da kanske elden kunde na anda fram till honom? Inte tycktes det mycket troligt, men han onskade, att ornen snart komme tillbaka. Det voro anda bast att vara borta fran detta. Bara brandlukten, som han maste supa in med vart andetag, var en pina.

Det var forskrackligt ett sadant sprakande och smattrande, som hordes nu pa en gang. det kom fran asen narmast honom. Dar stod allra overst en hog tall, just maken till den, som han sjalv satt i. Den var sa storvaxt, att den skot upp over de andra traden. Nyss hade den statt grant rod i morgonljuset, nu glimmade alla barren till pa en gang, och den fattade eld. Sa grann hade den nog aldrig varit forr, men det var ocksa den sista gangen, den fick visa sin skonhet. Tallen var det forsta trad pa asen, som fattade eld, och det var omojligt att begripa hur branden hade natt den. Hade den flugit dit pa roda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja, det var inte gott att saga, men den var dar i alla fall. Hela furan lagade som ett risbal.

Sa dar! Nu slog rok upp pa manga stallen av asen. Skogselden var nog bade fagel och orm. Den kunde bade kasta sig fram genom luften langa strackor och smyga utmed jorden. Den satte hela asen i brand pa en gang.

Det blev en bradskande flykt for faglarna. De fladdrade upp ur roken som stora sotflingor, foro tvarsover dalen och kommo till asen, dar pojken satt. Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles over honom slog en duvhok ner pa en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sago de inte en gang at honom. De bara stirrade pa elden, de kunde val inte begripa vad som hade kommit at skogen. En mard kilade ocksa upp i tallkronan, stallde sig ytterst pa en gren och sag over till den brinnande skogshojden med sina blanka ogon. Tatt bredvid marden satt en ekorre, men de tycktes inte marka varandra.

Nu rusade elden nerat dalsluttningen. Den fraste och danade som en brusande storm. Det syntes genom roken hur lagorna flogo fran trad till trad. Innan en gran fattade eld, sveptes den forst in i en tunn sloja av rok, sedan blevo alla barr roda pa en gang, och sa borjade det att knastra och brinna.

Nere i dalen, som lag under honom, gick en liten back, som var kantad av alar och sma bjorkar. Dar sag det ut, som om elden skulle stanna. Lovtraden voro inte sa snara att fatta eld som barrtraden. Skogsbranden stod som framfor en mur och kunde inte komma vidare. Den glodde och sprakade, forsokte att svinga sig over till furuskogen pa den andra sidan backen, men nadde inte fram till den.

For en stund var elden hejdad, men sa kastade sig en lang flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppat sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan laga. Och darmed var elden over backen. Varmen hade varit sa stark, att vartenda trad uppat hela branten var fardigt att fatta eld. Och med brusande och danande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flog skogsbranden upp mot asen.

Da lyfte hoken och berguven, och marden ilade ner ur tradet. Det skulle nog inte droja manga ogonblick, forran elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, han ocksa. Det var inte latt att komma utfor tallens hoga, raka stam. Han holl sig fast vid den, sa gott han kunde, gled langa stycken mellan kvistknolarna och ramlade slutligen handlost till marken. Men han hade ingen tid att kanna efter om han hade slagit sig. Det var bara att skynda undan. Elden slog som ett frasande ovader ner i tallen, marken under honom var varm och borjade ryka. Pa ena sidan om honom sprang ett lodjur, pa den andra rann en lang huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhona, som skyndade framat med sina sma dunkladda kycklingar.

Nar de flyende hade kommit utfor branten och ner i daldjupet, rakade de manniskor, som voro utgangna for att slacka branden. De hade nog varit dar en lang stund, men pojken hade stirrat sa ihardigt at andra sidan, darifran elden kom, att han inte hade markt dem forut. Det fanns en back och en bred rand av lovtrad ocksa nere i denna sankan, och bakom dem arbetade manniskorna. De fallde barrtraden, som stodo narmast alarna, hamtade vatten ur backen och hallde ut det over marken och rensade bort ljung och getpors, for att elden inte skulle kunna smyga fram i smariset.

Ocksa de tankte bara pa skogsbranden, som nu kom stortande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan deras fotter, utan att de sago at dem. De slogo inte efter huggormen, de sokte inte fanga orrhonan, nar hon ilade fram och tillbaka utmed backen med de sma pipande ungarna, de brydde sig inte en gang om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i backen, och med dessa som vapen tycktes de amna ga mot elden. De voro inte sardeles manga. Det var markvardigt att se dem sta dar fardiga att strida, nar allt annat flydde.

Nar elden kom utfor sluttningen med dan och brak och olidlig hetta och kvavande rok, fardig att slunga sig over backen och lovtradsmuren och na andra stranden utan att ens behova stanna, veko manniskorna tillbaka i borjan, som om de inte kunde harda ut. Men det blev ingen lang flykt, utan de vande om.

Skogsbranden gick till storms med forfarande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld over lovtraden, de langa flammorna foro frasande ut ur roken, som om skogen pa andra sidan sog dem till sig.

Men lovtraden hejdade elden, och bakom dem arbetade manniskorna. Dar marken borjade ryka, hamtade de vatten i sina ambar och svalkade den. Nar ett trad sveptes i rok, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull de och slackte ut lagorna. Dar elden smog i ljungen, slogo de ner den med de vata tallruskorna och kvavde den.

Roken blev sa tat, att den holjde in alltsammans. Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det latt att forsta, att den var hard, och att det flera ganger var nara, att branden skulle tranga vidare.

Men tank, att efter en stund minskades eldens starka dan, och roken skingrades! Da hade lovtraden mist varje blad, marken under dem var svartbrand, manniskorna voro svarta av rok eller dropo av svett, men skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphort att laga. Roken krop vit och mjuk over marken, och ur den skot upp en mangd svarta stanger. Det var allt som fanns kvar av den granna skogen.

Pojken hade klattrat upp pa en sten och statt dar och sett hur elden slacktes. Men nu, nar skogen var raddad, borjade faran for honom. Uven och hoken vande pa en gang sina blickar mot honom.

Da horde han en valbekant rost kalla honom. Gorgo, kungsornen, susade ner genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, fralst fran varje fara.

XLIII. Vasterbotten och Lappland

De fem kunskaparna

Nar pojken var pa Skansen, hade han en gang suttit under trappan till Bollnasstugan och hort pa hur Klement Larsson och lappgubben hade talat om Norrland. Bada hade varit ense om att det var den basta delen av Sverige, men Klement Larsson tyckte mest om landskapen soder om Angermanalven, medan lappgubben pastod, att de, som lago norr om denna alv, voro de fornamsta.

Bast som de talade harom, kom det fram, att Klement aldrig hade varit langre norrut an i Harnosand, och da maste lappgubben skratta at honom, som yttrade sig sa tvarsakert om trakter, som han aldrig hade sett. "Jag maste visst beratta en saga for dig, Klement, sa att du far veta hur det ser ut i Vasterbotten och Lappland, i det stora Samelandet, dar du inte har varit," sade han. – "Det ska aldrig bli sagt om mig, att jag nekar att hora en saga, liksom det aldrig har blivit sagt om dig, att du har nekat att ta emot en tar kaffe," svarade Klement, och lappgubben borjade sin historia.